Arbetsterapeuten-1-2020

Att hantera posten kräver mycket energi och fokus av Paula Tilli. Den här gången räckte orken och hon har plockat upp den från hallgolvet, men det betyder inte att hon klarar det varje dag.

då behöver hon inte gå och handla så ofta. Paula blir sjuk, får upprepade infektioner i munnen, träffar läkare, får medicin, blir lite bättre, blir sjuk igen. Får ett svårläkt skavsår som övergår i blodförgiftning. Men ingen av alla läkare frågar om kosten och tänker på att hon kanske lider av svår c vitaminbrist och har skörbjugg som forna tiders sjömän. Efter drygt ett år i Sverige gifter sig Paula och flyt tar ihop med sin man, och eftersom han lagar ordentlig mat börjar kroppen sakta återhämta sig. Till en början tänker maken att Paulas svårigheter i hem met bara beror på kulturskillnader, eftersom han själv kommer från Algeriet. Efter hand förstår han att det nog är något mer. Redan en tid innan hon träffar sin blivande man har Paula börjat gå till psykologen som kommer att förändra hennes liv. Hon går dit för att få hjälp med att bli ”normal” och bli bättre på att sköta hemmet. I stället får hon en massa ”dumma” frågor om hur det var när hon var barn, om vilka svårigheter hon har i vardagen. Frågor hon mycket motvilligt svarar på, men psykologen står på sig och tycker att hon ska göra en neuropsykiatrisk utredning. – Jag var helt som ett frågetecken. Vad betyder det? Finns det funktionsnedsättningar som inte syns utanpå? Utredningen visar att Paula har Aspergers syndrom. Då är hon 24 år. – Diagnosen är det bästa som hänt mig, den bästa present jag någonsin fått. Jag brukar dela mitt liv i två delar, livet innan och livet efter. Innan diagnosen försökte jag alltid anpassa mig, alltid göra rätt så andra skulle bli nöjda. Efter diagnosen förstod jag att jag har andra förutsättningar. Aspergerdiagnosen är en bekräftelse på att hon faktiskt inte är dum och lat, snarare tvärtom.

– När läkaren sa att jag ansträngt mig mycket, mycket mer än andra människor kunde jag inte ta in det. Hon upp repade det. Och det dåliga samvetet över att jag är en dålig människa som inte klarar saker försvann … nästan. Hon får också insikt i att vänskap ska vara ömsesidig, att hon också ska få ut något av en relation. Det hade hon inte fattat tidigare, utan bara ansträngt sig för att göra andra glada, oftast på bekostnad av sitt eget välmående. Hon får också höra att det är okej att vilja vara ensam och isolera sig. Även om Paula gärna umgås med människor hon gillar. – Jag brukar jämföra det med jordgubbsglass, man kan äta det men det är inte nödvändigt för mitt välmående. Jag kan hitta på andra saker i stället för att vara social, men det känns som att andra människor är väldigt beroende av det sociala. Första året efter diagnosen är Paula sjukskriven, sedan får hon aktivitetsersättning. Efter cirka fem år börjar hon på Ågesta folkhögskola och läser till aspergerinformatör. Hon söker sig inte dit för att hitta en försörjning, men så har det blivit. Sedan 2016 är Paula heltidsanställd på Misa Kompe tens och försörjer sig på att ge föreläsningar och blogga om asperger. Hon har även skrivit två böcker. – Jag har hittat den bästa arbetsplatsen, de är väldigt för stående. Men även om hon verkligen tycker om sitt jobb skulle hon lika gärna kunna göra något annat på dagarna. Bara det var en sysselsättning som hör till någon av hennes special intressen, som förutom att informera om asperger bland annat innefattar språk (framför allt grammatik), hälsa och blåbärsplockning. Specialintressena ger henne energi och

10