Arbetsterapeuten-1-2020

TEMA: NÄR LIVET GÖR ONT

”Cancer är svart , inte

2 015 var ett jävla skitår för Louise Lindquist Sassene. Först dog en nära anhörig och i augusti gick skils mässan med barnens pappa igenom. Livet började ljusna när hennes exman hittade ett boende där barnen kunde vara varannan helg. Louise minns att hon för första gång en på länge kände sig lycklig och lätt. Men på en jobbresa till Marseille kän ner hon en knöl i bröstet. Hon tänker att det kan vara lite knöligt innan mens. Fast den är kvar när hon kom mer hem till Stockholm, är hård och gör ont. Hon bokar en tid för under sökning och sjuksköterskan säger att det säkert inte är någonting farligt, kanske ett granulom eller en mjölk körtel. Hon är ju bara 39 år. Louise får en tid tre veckor senare på Södersjuk huset och går dit ensam, för det skulle ju inte vara något.

Alla som får cancer behöver en kompis. Med sina bilder vill Louise Lindquist Sassene ge andra det stöd hon själv hade behövt då hon fick trippelnegativ bröstcancer som 39 åring. Text: Katja Alexanderson Foto: Nicklas Thegerström

Louise mår väldigt dåligt, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Klarar inte vardagen och hennes föräldrar får flytta in och bo växelvis för att ta hand om henne och barnen. – Jag skämdes när jag fick cancer och var inte på nätet och sociala medier på ett halvår. Först skämdes jag över att inte lyckats hålla ihop min familj och fixa äktenskapet. Och du kan visserligen prata om bröstcancer som fincancer, jämfört med rektalcan cer, men hår och bröst är väldigt cen tralt i vår kultur. Jag kändes mig fruk tansvärt misslyckad som människa. Det blev ett jättestigma – att jag mås te ha levt mitt liv fel för att drabbas av allt detta samtidigt. Hon får kuratorstöd på onkologen, men långt ifrån tillräckligt. Och inget stöd i hur man fortsätter att vara för älder när man går igenom sitt livs värsta kris. – Jag fick en broschyr med en tecknad häst på: ”Vad säger jag till barnen?” Bland det tyngsta var att hon ångra de att hon fått barn, eftersom hon inte kunde lova dem att allt skulle gå bra. Så här i efterhand tycker hon att det

Ultraljudet följs direkt av en biopsi, och hon får veta att det som finns i bröstet måste bort. Samma kväll går hon på fest, avtrubbad, och säger till sina vänner att hon nog har fått can cer. Två veckor senare får hon sin diagnos, och det är inte ”vanlig” hormonpositiv bröstcancer. Utan aggressiv snabbväxande trippel negativ bröstcancer. – Efter ett år lever 50 procent och efter fem år 30 procent. För att ha en chans att hamna bland rätt procent måste cellgifterna funge ra. Och det är inte vilka cellgifter som helst, utan det verkligt tunga artilleri et. Slå-på-käften-starka gifter. Den 4 december är det dags för den första av sex kurer, med tre veckors mellan rum. Hon slungas in i cancerkarusel len. Mannen hon dejtar försvinner. Louise känner sig totalt berövad kon troll, integritet och sin identitet. Det är bara att göra som vården säger och hoppas på det bästa. Därför blir hon provocerad när man säger att någon har förlorat kampen mot cancern. – Som om man har någon makt över hur ens celler beter sig. Det handlar om otur.

– När de efter mammografin tar in mig på ultraljud ser jag något i arm hålan. Och jag såg på läkarens blick att det här är inget bra. Det var freda gen den 13 november, samma dag som massakern på Bataclan i Paris.

kk

18