Arbetsterapeuten-1-2021

PORTRÄTTET

Åsa Strahlemo föddes med allvarliga missbildningar på alla ryggkotor, men det har inte stoppat henne. Sedan unga år har hon tagit fajten för alla människors lika värde och rättigheter.

Text: Katja Alexanderson Foto: Nicklas Thegerström

Tar ingen skit

N är Åsa Strahlemo är 33 år väntar hon barn och är inskriven på specialist mödravården. Hon är bara 140 centi meter lång, rullstolsburen och har missbildningar på alla ryggkotor sedan födelsen. Inför andra besöket tror hon att hon ska få tips och råd av flera specialister för att graviditeten ska bli så bra som möjligt för mamma och barn. I stället möts hon av fem personer med en helt annan agenda. – I två timmar försökte de övertala mig att göra abort. Och sa att jag måste förstå att jag skulle bli en last för samhället om jag födde detta barn. De hade till och med satt upp en färdig tid. Scenen utspelar sig inte på 1930-talet, inte ens på 1950-talet, utan i början på 2000-talet. Chock en över bemötandet gör att Åsa Strahlemo, sedan i höstas förbundsordförande för DHR – Delaktig het, Handlingskraft, Rörelsefrihet (mer om det senare), inte ens kommer ihåg vilka professioner som deltog i mötet. Men hon stod på sig och bytte barnmorska. Graviditeten gick bra och i dag är sonen Jonathan 17 år. – Jag vet andra som i stället för att få informa tion om vilken hjälp som finns att få, bara fått information om att det vore bättre att göra abort. Tyvärr var det inte första gången hon blev illa behandlad av vården. En stor del av sin barndom, fram till sjuårsåldern, tillbringade hon på sjuk hus och institutioner. – Jag minns väldigt mycket – men nästan inga trevliga saker. I radio har hon berättat om hur en läkare an vände henne som anatomiskt exempel och visade upp henne, som treåring endast iförd blöja, för

studenter. När hon var inlagd fick hon knappt träffa sina föräldrar och intensivträningen efter operationerna kunde inte göras hemma. I stället fick hennes mamma och pappa rapporter via telefon från rehabiliteringen på Folke Berna dotte-hemmet. ”Jag minns väldigt mycket – men nästan inga trevliga saker.” Som vuxen, och själv mamma , tänker hon att det måste ha varit väldigt svårt för hennes förälder, även om de inte har pratat om det. – Jag är helt övertygad om att de gjorde vad de trodde var bäst, de ville att jag skulle må så bra som möjligt. För egen del tror hon att den myckna tiden på sjukhus som barn kan förklara att hon än i dag har separationsångest och tycker att det kan vara jobbigt att säga hejdå till nära och kära. Sin första rullstol får Åsa Strahlemo när hon är sju år. Den var alldeles för stor och hon kunde inte köra den själv. I slutet av 1970-talet fanns inga barnrullstolar. När hon som trettonåring får en ny stol som hon kan hantera på egen hand är fri hetskänslan total. – I skolan kunde jag själv köra min rullstol och vara tillsammans med mina klasskompisar utan att någon vuxen var närvarande. – Det var fruktansvärt, men det var så det var. Det fanns inget annat system.

kk

10