Arbetsterapeuten-1-2024

PORTRÄTTET

Mariel k

Cindy k

Cindy och Mariel McBride äventyrar utanför huset i Helsingborg.

När hon blev gravid med sitt andra barn (även det en son skulle det visa sig) flyttade de hem till Sverige. Mariel ville helt enkelt inte föda barn i Liberia. – När vi kom hem pratade alla om samma saker som de pratade om när vi åkte härifrån. Ingen ville egentligen höra vad vi gjort. Men det är inte det som är meningen. Mening en är att man gör det för sig själv. Hon återupptog sin arbetsterapeutkarriär och jobbade bland annat på lasarettet, som distriktsarbetsterapeut och på rehabiliteringsboendet Kungshult som drevs av lands tinget och kommunen tillsammans. Under årens lopp har hon mött människor med många olika problem i vardagen. Hon minns speciellt den gången hon hade tre strokepatienter på kort tid. Tanken var att de skulle få ungefär samma insatser, men det funkade inte alls. De ville uppnå helt olika saker med rehabiliteringen – en ville bli omhändertagen och en annan bli återställd och klara sig själv. – Jag lärde mig att fråga: ”Vad har du för mål? Hur långt ska vi komma?” Du kan försöka motivera, men det är de som bestämmer hur långt de kommer egentligen. Och jag behövde få tre patienter samtidigt för att begripa detta. Hon fortsätter:

– Jag tycker om att jobba snabbt, hårt och få resultat. I går kväll försökte jag gå på ett yogapass … Åh, det klarar inte jag, det går alldeles för långsamt. I dag har jag ont i hela kroppen, så det gör nytta, men det är inte jag. Den breda erfarenheten visade sig väldigt värdefull när hon som 54-åring bestämde sig för att åka som volontär till Guyana. Tankarna på att arbeta utomlands hade funnits länge, men efter skilsmässan 1996 var det inte läge som ensamstående med två barn. Men 2008 var pojkarna vuxna, även om minstingen (då 23 år) fortfarande bodde hemma. Mariel hade redan undersökt möjligheterna att jobba i bland annat Japan och Kanada när en vän tipsade om organisatio nen Voluntary Service Overseas , VSO. Efter en intervju i London (hon berättade inte för sin särbo om den) och ett praktiskt test i Birmingham (nu berättade hon) blev hon antagen och trodde att hon skulle hamna någonstans i Afrika, men i stället blev det Guyana i nordöstra Sydameri ka. Landet är fattigare än många andra i regionen och var fram till 1966 en brittisk koloni. – Mina barn tyckte jag var alldeles för gammal för ett sånt äventyr, säger Mariel och berättar att yngsta sonen fick flytta hemifrån så att hon kunde hyra ut huset. Väl på plats väntade några veckors ”inskolning” tillsam mans med andra volontärer. De fick lära sig mer om landet

12