Arbetsterapeuten-2-2020

Sofia Åkerman väjer inte för att möta och konfrontera svåra delar av sitt liv. Att läsa till sjuksköterska och praktisera inom psykiatrin var ett sätt att segra över sina patienterfarenheter. Flytten tillbaka till Bjärred där hon växte upp var också en tröskel.

BJÄRRED

över gränserna och göra värre och värre saker är att man ser någon annan som ligger före och att normerna hela tiden flyttas. Det står i alla fall klart att vården inte visste hur man skulle hantera de här problemen säger hon. Men det fanns ljusglimtar. Mellan klockan 8.20 och 11.40 några dagar i veckan fick patienterna från avdelning B besöka arbetsterapin. Här fanns arbetsterapeuten Siska och här stod terrassdörrarna öppna ut mot gräsmattan utanför. Sofia beskriver Siska som en mjuk och samtidigt stabil person och de har fortfarande kontakt. – Jag älskade att vara på arbetsterapin. Om man skulle vara där så skadade man sig inte, det var överenskommel sen. Vi klippte med lädersaxar och det fanns nålar överallt och det hände inget, det säger så mycket om vad förvänt ningar och tillit gör med oss. Under lång tid sökte Sofia svar på frågan varför det här hände just henne. Hon tror bland annat att det hör ihop med den sårbarhet hon kan se hos sig själv som barn, och i en av de första journalanteckningarna beskrivs hon som ”en mycket välanpassad flicka”. När hon som 36 åring betraktar den femtonåriga Sofia och vännerna från avdel

ning B som fastnade i slutenvården reflekterar hon över att de alla var resursstarka i grunden – flera var även sär begåvade – men samtidigt osäkra och med stort behov av vuxenkontakt. Att det gick bra för henne handlar bland annat om tur. Hon har haft förutsättningar att ta igen förlorade skolår och klarat av två långa akademiska utbildningar. Hon har aldrig haft bristande sjukdomsinsikt, och hennes starka önskan om att få slut på lidandet och sluta skada sig själv blev en drivkraft för att hitta lösningar. – När jag väl ville bli frisk kunde jag uttrycka vilka behov jag hade. Jag sökte hjälp och jag bad om hjälp. Jag har kun nat se vilka problem och behov jag har haft och kunnat hjälpa mig själv i viss mån. Den viktigaste vändpunkten var när hon fick kontakt med teatergruppen Lukkan i Lund som blev ett första steg mot ett friskt liv. Här blev hon inbjuden i en gemenskap, fick känna att hon hörde till och blev älskad för sin egen skull. Men flera av hennes vänner från tiden på avdelning B hade inte samma tur. Lösningen på platsbristen, och all mänpsykiatrins oförmåga att ta hand om unga kvinnors

10