Arbetsterapeuten-2-2020

PORTRÄTTET

Sofia Åkerman har blicken riktad framåt. Med sin berättelse Ärr för livet vill hon ge ett stöd till unga med självskadebeteende och sig själv en möjlighet att sätta punkt.

Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted

Efter ärren

D et är vardagen, nuet och framtiden som lämnat spår i form av en sam ling med pyssel, pennor, klister och påbörjade teckningar på köksbordet i radhuset i Bjärred i Skåne. Här bor Sofia Åkerman med sina två barn. Kattens jamande väcker henne tidigt på morgo nen, sen drar morgonruschen igång. Hon fixar frukost, packar barnens fruktlådor, lämnar på förskolan och kör sen till Lunds universitet där hon är doktorand på juridiska institutionen. Ibland jobbar hon hemma. Som ensam förälder på heltid har hon fullt upp. Sofia Åkerman har kommit fram till att ett salutogent perspektiv varit avgörande för att hon lever och mår bra i dag, trots sitt bagage med självskadebeteende och psykiatrisk tvångsvård. Hon har en känsla av sammanhang och känner en mening i att föra sin livshistoria vidare, även om hon tvekat många gånger. – Konsten är att inte låsa sig själv vid en tid av livet som är över. Jag lever ett annat liv i dag och ger mig själv utrymme att göra det. I bokhyllan i vardagsrummet står Zebra flickan , med svartvitt omslag som hon skrev när hon var 19 år. En önskan om att få ge annan bild – med ett vuxenperspektiv, distans och insikt – gjorde att det blev ännu en bok. Men också för barnens skull, för att en gång i fram tiden kunna ge dem alla svar de förtjänar – om varför mammas armar ser ut som de gör. Ärr för livet är en drabbande och personlig berättelse. Den handlar om att vara ung med anorexi och självskadebeteende. Men också om

att vara dotter, vän, mamma, sjuksköterska och jurist. Samtidigt är det en skildring av bristerna i psykiatrins omhändertagande av unga med självskadeproblematik. Och om vännerna, de som inte finns längre. I slutet av 1990-talet blev Sofia inlagd på avdel ning B, en barnpsykiatrisk akutavdelning på S:t Lars i Lund. Hon var 15 år och hade börjat få problem med ätstörningar. I en krissituation när

”Det finns många aspekter av varför vi blev sämre i vården.”

hon helt slutade äta sökte hennes föräldrar akut med förhoppningen att hon skulle få hjälp. Det som skulle bli några dagars inläggning blev till två års tvångsvård och en resa som gick via vuxenpsykiatrins intensivvårdsavdelning. Inlåst, medicinerad, tvångsmatad och bältad. I världen innanför blev det en tävling att få personalens uppmärksamhet och det bästa sättet att nå dit var att stegra sitt självskadebeteende och skära sig ännu mer. Sofia tappar gradvis kon takt med världen utanför , skolan och vännerna och blir med tiden rädd för att bli utskriven. Av delningen blir tryggheten. Hon beskriver det med ord som väcker både sorgsenhet och ilska. – Det finns många aspekter av varför vi blev sämre i vården. Jag tror inte att någon av oss hade utvecklat en så svår självdestruktivitet om vi inte hamnat i den miljön. En förutsättning för att gå

kk

8