Arbetsterapeuten-2-2022

INSÄNT

KRÖNIKA

Rollator-krönika väckte reaktioner

HÅKAN WÅGVI Arbetsterapeut på privat specialistpsykiatrisk mottagning i Helsingborg

REPLIK. Rollator är ett av de vanligaste gång- och förflytt ningshjälpmedlen för äldre per soner. Regionerna i landet har olika regler för förskrivning. En del regioner är generösa och en del mycket restriktiva med förskrivning av rollatorer. Olika rutiner för införskaffning varierar beroende på förskriv ningsreglerna. Att bli stoppad på gatan och få reda på att man använder rollatorn på ett fel aktigt sätt upplevs förnedran de. Lösningen kan inte vara att skydda arbetsterapeuten från att känna sig så ensam i sitt kall. Lösningen är naturligtvis att förskrivningsprocessen med behovsutredning, utprovning och inträning och uppföljning ses över och prioriteras. Vid förskrivning av rollator för utebruk måste inträning ske i utemiljö med olika moment relaterade till den fysiska mil jön, till exempel olika underlag,

Insatser av sin tid B onk! Precis som snickaren kan drämma sin näve i väggen för att kolla statusen på sitt hus kan jag retro spektivt ibland fundera över det egna mentala till ståndet utifrån mitt yrkesområde. När jag började skolan på 1970-talet kvalificerade jag mig omgående till kategorin ”jobbiga elever”. Jag var i det när maste hopplös. Att passa tider var svårt. Att hålla tyst var ännu svårare. Men svårast av allt var nog ändå att sitta stilla och behålla koncentrationen en hel lektion. Det kliade i skin net och clownen i mina kläder ville bara ut. I ett decennium präglat av brutalism fanns väldigt lite av den förståelse för olikheter vi ser i dag. Jag blev därför ganska snart bekant med skolans korridor till vilken jag ofta förpas sades när gränser passerats. Ibland med skolbänk och allt. Utan att egentligen förstå meningen satt jag där och lyssnade ”Jag hade knådats till en sådan form att jag till slut passade tillräckligt bra in.” till dämpade röster inifrån klassrummet. Insatserna som samhället kunde erbjuda stavades exkludering. Det blev en Davids kamp mot Goliat. Min kamp för att kän na mig fri och att få vara den jag är mot samhällets krav på anpassning. En kamp som David skulle förlora. Ty jag hade knådats till en sådan form att jag till slut passade tillräckligt bra in i samhällets strukturer. I 30-årsåldern hade jag utvecklats till en synnerligen sköt sam medborgare och anställd. Jag anpassade mig till tider och krav. Jag var effektiv och strukturerad i mitt arbete. Jag var flexibel och kommunikativ. Jag presterade och fick för delar – med klådan alltjämt på lur under skinnet. Nu i 50-årsåldern är det vanor och rutiner som dominerar min vardag. Jag kan se mönster och ett ökat detaljfokus i mitt arbete. Men också en ovilja till förändringar och att sociala kontakter som saknar direkt syfte gärna undviks. Klådan har ersatts av en oro inför framtiden. Jag kan se mig själv som en skötsam men rigid man på ett äldreboende som absolut inte vill prova nya maträtter, flytta på några möbler eller delta i aktiviteter tillsammans med andra. Jag kan se nya insatser från samhället som har till syfte att jag ska inklude ras, bli mer spontan – och kanske rent av lite sprallig.

KRÖNIKA

Uppskruvat till max P å må nga ställen jag jobbat har någon, någon gång, bestämt att det är arbetsterapeuter som ska ha hand om och prova ut precis alla hjälp medel. Även gånghjälpmedel som torde

sig fram en halvmeter ifrån rollatorn. Fler än en gång har jag i min frustration gått fram till personen i fråga för att be om att få sänka handtagen och visa rätt gångteknik. Det har mötts med varie rande grad av tacksamhet. Milt sagt. Jag kan inte lå ta bli att undra vem som provat ut de där rollatorerna. Kan det verkligen vara rehabpersonal? Eller är det en anhörig som köpt rollatorn och i

HELENA BJURSTRÖM arbetsterapeut och journalist

ligga på fysioterapeuternas bord. Vi arbetsterapeuter borde väl ifrågasätta detta, men vem hinner driva ändringar av rutiner om man har 60 000 personer i sitt upptagningsområde? Nåja. Det har i alla fall gjort att jag har lärt mig mycket om hjälpmedel under min tid som arbets terapeut. kan inte bara vara jag som blir bekymrad när personer knatar runt med sina rolla torer på stan körandes dem framför sig likt kundvagnar. Framåtböjda, kutryg giga och med upphöjda axlar. Släpande Men så till detta med rollatorhandtag. Det

ställd och en bra bit framför kroppen? Troligen inte blir svaret. Vi som jobbar med rehab har till uppgift att bedöma behov, prova ut, undervisa och följa upp förskrivna hjälpmedel. Men vi har inte skyldighet att göra uppfölj ningen på plats hos patienten, utan det kan skötas per telefon om vi bedömer att det går. Och med just rollatorer och med ständig tidsbrist i beaktande så blir det nog just ett telefonsamtal. Därför är mitt förslag att vi alla – i väntan på bättre tider – vänligt börjar stoppa rollatorförare på gatan. Alltså de som går med felinställda handtag. Då skulle jag slippa känna mig så ensam i mitt kall. ¶

brist på kunskap varit där och skruvat upp handtagen till max? El ler är det som en person sa till mig: ”Det är gran

”Det är grannens fel. Han sa att de skulle vara så här höga.”

nens fel. Han sa att de skulle vara så här höga”? Säkert sagt med välvilja, men blandat med okunnighet. När jag förkla rar för personen brukar jag jämföra med en krycka. Skulle de gå med den för högt

Lisbeth Axelsson Lindh vänder sig mot Helena Bjurströms krönika i nummer 1/2022.

olika höga trottoarhöjder och väderlek. Nyttjande av allmän kommunikation måste även ingå. För systematisk inträning behöver man ett lokalt program där man byggt in olika moment som behöver intränas för att underlätta för rollatorsgående. Lisbeth Axelsson Lindh leg. arbetsterapeut och orien terings- och förflyttningslärare för blinda, men även ny använ dare av rollator som 86-åring

SVAR DIREKT. Hej Lisbeth. Tack för din värdefulla återkoppling på min krönika och jag håller med dig på flera punkter. Krönikans syfte var flera. Ett av dem var att påvisa tidsbristen som i dag råder i vården så att uppföljning av vissa förskrivna hjälpmedel hamnar mellan stolarna. Det du tar upp om inträning vore i den bästa av världar så det skulle gå till. Personligen har jag aldrig varit på en arbetsplats där den tiden funnits. Att stoppa någon på gatan kan säkert upplevas som förnedrande av vissa. Andra blir tacksamma för den välvilja som ligger bakom. Oavsett vad som ligger bakom de för högt ställda rollatorhand tagen kommer jag därför även i framtiden be om att få sänka rolla torhandtag. Detta för att minska risken för skador och eventuella felställningar. Helena Bjurström leg. arbetsterapeut/journalist

35