Arbetsterapeuten-2-2023

PORTRÄTTET

Efter att Fanny Ambjörnssons mamma fick demens har hon själv oroat sig för åldrandet, men inte så fasligt mycket ...

Hon kände att det fanns ett stort behov att fort sätta skriva om frågorna. Hennes avhandling handlar om genusskapande bland gymnasietjejer i en Stockholmsförort. Och hon har hållit sig kvar i genus- och sexualitetsspåret sedan dess. Av handlingen I en klass för sig används i utbild ningar både i genusvetenskap och andra ämnen, trots att det snart gått 20 år. – Beskrivningen av deras verklighet håller fort farande. Jag bad några tjejer i 17-årsåldern läsa för något år sedan och de känner igen sig i nästan allt. Förutom att det inte fanns några sociala medier och väldigt lite mobiltelefoner. Det har verkligen förändrats, men innehållsmässigt gör det ingen jättestor skillnad. Fanny har sedan länge en egen familj: ”Två barn och en sambo, det är ju lite beige att det blev så få barn!” Men när hon födde dottern höll det på att gå illa. Barnmorskan sprang i väg på ett akut snitt och missade att ta emot barnet, som flög ner på golvet, medan blodet forsade ur Fanny. – Det gick bra. Men tanken slog mig. Vad hade det inneburit om jag varit föräldern till ett gravt funktionsnedsatt barn? Som barn och ungdom fattade jag inte att mina föräldrar hade en helt annan situation och ansvar. Det förstod jag först när jag själv blev ansvarig för en liten människa.

Under Nadjas sista år var Fanny hennes gode man. Mamma Lilian, som hade haft ansvaret för Nadja och varit kittet i hela omsorgapparaten, fick demens. Hon känner fortfarande igen Fanny när hon hälsar på, men boken kunde hon aldrig läsa till slut.

”Vad hade det inneburit om jag varit föräldern till ett gravt funktionsnedsatt barn?”

– Jag skriver mycket om mamma och det är svårt att veta vad som är etiskt försvarbart. Jag tänker att det är skrivet med respekt och kärlek, men jag vet ju inte hur hon skulle uppfatta den. Men hon är på många sätt hjälten i historien och jag ville ha med den livscykeln. I sommar fyller Fanny 50 år. Det är oklart hur hon firar. Någon festlighet, någon resa. Och en ridtur tillsammans med dotter, syster och nära vänner i Jämtlandsfjällen. Men är hon rädd för åldrandet? – Jo, lite. Fast jag har inte tänkt på det ännu, jag har så många ansvarsområden så det finns inte på kartan. Men jag har en ganska gynnsam läggning: att inte oroa mig så fasligt mycket i förtid. ¶

12