Arbetsterapeuten-4-2020

Jonnas yngsta son August fick sin diagnos i fyraårsåldern. – Det har varit en jättespännande resa, som jag verkligen inte skulle vilja ha ogjord. Jag skulle inte vilja att han var något annat än precis det han är. Det började med att August inte pratade och de gick på språkutredningar. Men han tittade i ögonen och folk sa att då kan det ju inte vara autism. – Jag visste inget om autism och fick sätta mig in i det. Och jag har lärt mig hur olika människor kan vara och hur olika de kan erfara världen. Det är i grund och botten en extremt filosofisk erfarenhet som också har gjort mig till en bättre filosof, utöver att jag fick ett väldigt roligt barn. ”Jag visste inget om autism och fick sätta mig in i det.” Kort efter diagnosen började August prata med hjälp av en plansch med bokstäver, tecken och bilder. – Då kunde han så småningom teckna, skriva, läsa och säga: mmm, uuu, sss, mus. Han gick verkligen från detalj till helhet. I dag sex år gammal kan han bara titta på en text och fånga upp vad som är viktigt, även på engelska, säger Jonna med rösten full av mammastolthet. Det var ungefär vid den här tiden som Jonna blev utmattad – och det handlade förstås om många olika saker. Ett roligt, men krävande jobb. Och hur mycket man än älskar sin unge är det tufft att ha ett barn som gärna kastar saker ner för trappan: mjöl, flingor, lego, vätskor … Då räckte inte kraften till att också tampas med universitetsvärldens själadödande flod av administration. Det tog sin tid, men i dag mår hon bra, även om hon tror att hon aldrig kommer kunna hålla samma tempo som före utmattningen. Vårt långa samtal börjar närma sig sitt slut och jag känner mig tvungen att pliktskyldigt fråga om hur hon blev filosof (det är ju ändå ett personporträtt och då brukar man fråga sånt). – Jag undrar om jag blev det, jag tror jag redan var det. Ett avgörande ögonblick, som hon berättade om i sitt sommarprat för några år sedan, var när hon som tonåring förstod att hennes pappa inte hade alla svar. – Då blev jag befriad … så det här med icke-vetande är en gammal historia för mig. Världen blev otroligt mycket mer spännande och oändlig. Det öppnar upp för kunskap, och undersökandet tar inte slut. Det finns alltid en ny hori sont. ¶ Fotnot. Det blev inte falukorv och makaroner, men väl chorizo och spagetti. Och ja, dottern frågade om vi kan skaffa hund.

Till sist lyckas fotografen få ögonkontakt med tamråttorna Trasan och Trico. Tidigare har de turats om att visa rumpan.

– När vi plötsligt inte visste någonting hade folk ett behov av att vara tvärsäkra, för att bygga trygghet. På områden där vi har mer kunskap kan vi säga: å ena sidan, å andra sidan. Någonstans mitt i det här resonemanget blir det tyst en stund. Det visar sig att Jonna hunnit hem utan att jag har märkt det, och nu rotar hon runt efter falukorv i kylen. Lite tidigare har hon pausat för att ta bort en fästing i hundens öra. Vi fortsätter prata medan korvjakten pågår. – Vi lever i en kultur där vi inte är vana att stå i relation till att inte veta, och lite lugnt och eftertänksamt hantera situationen med omdöme. Hela den sfären försöker vi svära oss fria ifrån med evidensbasering … gör som det står i manualen, det blir bra. Och hur mycket vi än vill kunna kontrollera vår tillvaro kvarstår faktum att vi aldrig kan veta hur en annan människa erfar världen. I vissa fall är det lättare att ana, i andra svårare. Som om man får ett barn med autism.

12