Arbetsterapeuten-4-2024

PORTRÄTTET

Gittel Ullebo saknar en arm och ett ben. Kroppen är halv men inombords känner hon sig slutligen hel. Efter år av psykisk ohälsa isolerade hon sig allt mer och försvann in i mörkret. En dag inträffade en händelse som nästan kostade henne livet.

Text & foto: Martina Holmberg

Efter mörkret

S eptember 2021. Det är en tidig söndags morgon när Gittel Ullebo vandrar i väg från sitt hem. Hon är tungt medicinerad med psykofarmaka, djupt deprimerad och utskriven från psykakuten på egen begäran sedan några veckor tillbaka. De kunde inte erbjuda någon terapi på plats, men överläm nade en lapp med telefonnummer till psykologer. Hon kände hopplösheten stiga. Om inte de kunde hjälpa henne, vem skulle då göra det? Minnet från den ödesdigra dagen är blankt. Ingen vet exakt vad som hände, annat än att hon hittades svårt skadad, efter en tågolycka i Hyltarp. Ena armen och halva benet var bortslitet, höften krossad och tarmarna söndertrasade. Olyckan är ordet hon använder för det som hände där på rälsen. – Jag säger nästan alltid olyckan, min psykiska olycka. Jag vet inte med hundra procent säkerhet att det var mitt liv jag skulle avsluta, men det var inte meningen att jag skulle dö. Vi befinner oss i hennes radhus i Svedala. I sov rummet syns rullstolen Rulle, och käppen Gulli lutar mot en vägg. På det som återstår av höger ben sitter en guldfärgad protes som hon döpt till Gunvor. Den är specialdesignad efter hennes önskemål och pryds av en dödskalle och tre kantiga reliefmönster. Tage häver sig upp mot köksstolen och sträcker sig efter en bit glutenfri tekaka med ost. Han är en

långsmal herre i medelåldern med sträv päls och korta ben, en mix av foxterrier och tax. – Jag passar honom ett par dagar i veckan. Vi promenerar, hejar på folk i kvarteret och går ärenden tillsammans. ”Det var inte meningen att jag skulle dö.” Gittel har nyligen avslutat sin arbetsträning på församlingshemmet. Där serverade hon kaffe, pratade med konfirmander, spelade musik och dukade fram till soppserveringen. – Dukningen gjorde mig helt slut. Det tar tid att ställa fram 80 glas med en hand. Under arbetsträningen gjordes bedömningen att hon klarar att arbeta ungefär 25 procent. Hjärntröttheten är påtaglig och kroppens funk tionsnedsättningar gör att allting tar längre tid än förut. För några år sedan skulle det ha väckt ett självhat inom henne. I dag tänker hon annor lunda. – Under hela livet har jag försökt vara den perfekta modern, frun, vännen och arbets kollegan. Hjälpt andra och funnits till hands för var och en. Efter olyckan blev rollerna ombytta. Hon blev helt beroende av andras omvårdnad, och tvinga des vara öppen med sina behov, när något gjorde ont eller inte fungerade med behandlingen.

kk

8