Arbetsterapeuten-5-2020

PORTRÄTTET

Både som arbetsterapeut och som konstnär utforskar Kristina Levén tillvarons stora frågor.

Text: Katja Alexanderson Foto: Jonas Malmström Upptäckts

D et är skördetid hemma hos arbets terapeuten Kristina Levén i Försäter utanför Tierp. Squashplantorna ger så mycket frukt att det snart är svårt att hitta på nya användningsområ den. Soppa, plättar, biffar … I pallkragarna trängs mangold och kryddörter och överallt blomster prakt i olika nyanser av orange. Magnifik krondill vajar i vinden. Och vid den soldränkta träväggen till det gamla församlingshuset dignar tomat plantor. Egentligen var det inte meningen att trädgår den skulle bjuda på ett sånt här överflöd. Kristina Levén hade tänkt att hon i år mestadels skulle ägna sig åt sitt andra yrke, konstnär. Men för att ändå ha en säker inkomst skulle hon fortsätta att en gång i veckan hålla skapande verkstad inom den palliativa vården. Men då kom corona och alla gruppaktiviteter ställdes in. Så i stället för mest konst och mindre arbetsterapi blev det tvärtom och hon tog jobb på kommunrehab i Tierp fyra dagar i veckan, via ett bemannings företag. Och när Stockholm byttes mot huset i norra Uppland fanns det plötsligt tid att erövra trädgården, anlägga grönsaksland och börja odla. Hon köpte huset för snart tio år sedan och älska de det från start. Den stora salen där ljuset silar in genom kyrkfönstren och skapar skuggspel på gol vet kan ta andan ur vem som helst. Paradoxalt nog stod vackerheten lite i vägen för det egna skapan det till en början. Här gick det inte att skita ner, däremot gick det fint att dansa folkdans tillsam mans med vänner på det stora salsgolvet. Men uppe under taket har Kristina Levén numera en

liten ateljé där hon virkar nystan i ståltråd och utforskar övergången mellan luftighet och ogenomtränglighet. – Gränsland och möten fascinerar mig. Nästan lika vindlande och sammanflätade som metallnystanen har vägen till arbetsterapin och ”Gränsland och möten fascinerar mig.” konstnärskapet varit. Ingetdera var barndoms drömmar när hon växte upp på en bondgård. Snarare ett resultat av att våga följa sin längtan och vandra på stigar där inte många har gått – och av att ha träffat människor längs vägen som visat på möjligheter. Som bildläraren på hög stadiet, som introducerade Kristina till kerami ken och lät henne använda hans verkstad på fri tiden – och som hon än i dag har kontakt med. Hantverk och skapande fanns i hemmet och församlingen som familjen tillhörde, men var nyttoinriktat, en del av vardagen. Farmor vävde, mamma stickade och Kristina och hennes kom pisar hade tillgång till såväl snickarverkstad som fotolabb. Ungdomarna gjorde allt från att tillverka smågrejor till att vara med vid hus byggen. Men att ta över gården och bli bonde var aldrig aktuellt. – Min pappa var väldigt tydlig med att det var för slitigt. Och min bror och jag visade inte heller tillräckligt intresse. Han uppmuntrade oss att studera vidare.

kk

8