Arbetsterapeuten-5-2022

PORTRÄTTET

läser en steg 1-utbildning till psykoterapeut. Jobbet är givande, men också emotionellt krävande. Speciellt illa vid sig tar hon av att en patient oväntat begår självmord. Kan inte låta bli att förebrå sig själv för att hon missade det. Går i egen terapi och får antidepressiva. – Periodvis har jag gått i terapi. Det har givit mycket, men jag tror att det var adhd som var grejen.

men utan framgång. I samband med diagnosen träffade hon även en arbetsterapeut och en adhd-coach. Fick bland annat lära sig mindfulness; förtvivlat tråkigt men skratt retande effektivt. Det finns också en sorg över att livet kun de ha sett annorlunda ut, om hon tidigare hade fått verktyg (och medicin) för att hantera effekterna av adhd:n. – Jag hade patrullerat kring mina gränser på ett annat

sätt – och varit vaksam på tecken som uppstår när det går dåligt, och när det går bra. Den avbrutna yrkeskarriären till trots, så har livet efter adhd-diagnosen blivit ett lyft. Ulrika har bland annat läst en

”Jag skulle mycket väl kunna vara den där snurriga tanten. Men med adhd-­ medicin är jag mycket mer samlad.”

Vid den här tiden har hon fått hunnit få två barn, födda 1984 och 1986. Är lyckligt gift. Tidigt 1990-tal tar hon ste get till att bli egenföretagare. Kämpar på. Kommer tidigt på morgnarna och stannar kvar tills fläktarna har tystnat långt efter att alla andra har gått hem. – Jag hittade aldrig någon lugn lunk. All tid gick till att kompensera att jag var som jag var. Energin går åt till att hålla skenet uppe och få patient mötena att funka bra. – Jag var mig själv, men jag spelade min yrkesroll. Det var doktor Ulrika. Priset för att klara arbetet är högt, i dag tycker hon att det var för högt. Hennes råd till en ung Ulrika hade varit att välja en annan yrkesinriktning. – Jag lade allt krut på att lyckas på jobbet. Barnen och familjen kom i andra hand. Sällskapsliv var bara jobbigt. Även om hon inte var ”årets mamma” alla gånger, och det var rörigt och råddigt, kan hon i backspegeln se att det hände mycket kul. Det är spännande med en förälder som är impulsiv och hellre säger ja än nej. När vi närmar oss 2005 har Ulrika redan några år tidigare varit framme och nosat på den beryktade väggen och varit sjukskriven i två månader. Men cancern och mordhotet gör att hon kraschar totalt och kan inte längre jobba, även om adhd-diagnosen och medicinerna har förändrat livet till det bättre.

utbildning i innovation och teknisk design på Ideum i Lid köping (och har en lång lista med idéer), men är numera pensionär. Hon engagerar sig i Attention, fast hon till en början var skeptisk till det. – Jag tycker ju att jag är jättejobbig – och var ytterst tveksam till att jag skulle stå ut med fler som jag. Hon hoppas kunna bidra till att äldre personer inte ska få felaktiga demensdiagnoser på grund av att de egentligen har adhd. – Jag skulle mycket väl kunna vara den där snurriga tan ten. Men med adhd-medicin är jag mycket mer samlad och kan ha ett mycket bättre liv och fungerar bättre. Och fung erar det inte så förstår man varför jag rör till det, till exem pel när jag ska boka biljetter. Hon är aktiv på Linkedin och peppar och supportar andra uppfinnare, eftersom hon av egen erfarenhet vet hur svårt det är att göra verklighet av sina idéer. Numera är det sociala livet inte jobbigt utan något som berikar. Hon och maken har ett rikt umgängesliv och träffar ofta vänner. ”Min dotter säger att jag är trevligare efter diagnosen.” – Min dotter säger att jag är trevligare efter diagnosen. Jag är mjukare och lyssnar mycket bättre, jag var jätte stressad innan. Så det är aldrig för sent att få en diagnos. – Jag är mycket gladare över att leva och ser positivt på framtiden. Är nöjd med mig själv. Jag har sett bättre ut förr, men är glad över mitt utseende och min kropp. Jag ser inte hinder och de hinder som uppstår ifrågasätter jag mycket mer. ¶ Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) som adhd, autism spektrumtillstånd (ast), språkstörning och Tourettes syndrom.

– Jag kunde inte spela rollen som doktor längre. Kunde inte förmedla trygghet till patienterna. Jag var ett skälvande asplöv inuti. Sedan dess har hon verkligen försökt komma tillbaka till läkarjobbet, men det har inte gått. I det finns en sorg. Hon har försökt få Försäkringskassan att klassa mordhotet som en arbetsskada,

MALMÖ

11