Arbetsterapeuten-5-2022

PORTRÄTTET

Adhdlugnet Läkaren Ulrika Lorentzon var 53 år när hon fick sin adhd-diagnos: ”Jag fick stor förståelse från omgivningen och en egen förståelse för varför så mycket hade varit så fruktansvärt krångligt.” Text: Katja Alexanderson Foto: André de Loisted

K lockan är bara ett par minuter över halv nio, men Ulrika Lorentzon känns som en person som kommer i tid. Så det blir ett varv runt hotell lobbyn för att spana efter henne. Mycket riktigt sitter hon och väntar i andra änden av lokalen. Hon har faktiskt varit där i en hel tim me, det gick lite snabbt på morgonen och hon hastade i väg hemifrån. Hon tar det med ro, och dricker sitt kaffe som personalen bjuder på. Så hade hon kanske inte reagerat innan hon 2005 fick sin adhd-diagnos som 53-åring. Numera är hon snällare mot sig själv och vill dela med sig av sina erfarenheter för att stötta andra. – Jag blev väldigt hjälpt av diagnosen. Jag fick stor förståelse från omgivningen och en egen för ståelse för varför så mycket hade varit så fruk tansvärt krångligt. 2005 var inget bra år för Ulrika Lorentzon. Det började med att hon kallades tillbaka till vården efter bröstcancerscreening. Biopsin visade att hon hade en tumör i ena bröstet. – Bröstcancerdiagnosen var oväntad och plöts lig. Jag hade inte en aning, berättar Ulrika som själv är läkare. I en första operation tog kirurgen bort en bit av bröstet. Det räckte inte, marginalen till tumören hade varit för liten, så det blev en operation till. Dessutom visade ett ultraljud något vagt på andra bröstet. Ulrikas läkare tyckte att de kunde vänta och se. – Jag stod inte ut med att avvakta och opererade bort båda brösten. Dessutom var det tungt på jobbet. Ulrika Lorent

zon hyrde in sig på en privat mottagning och var en av tre allmänläkare. Eftersom hon har erfaren het från psykiatrin hamnade alla patienter med psykisk ohälsa hos henne. Dessutom var mottag ningens chef, Ulrikas stora stöd, dödssjuk i cancer och dog i den vevan. – Plötsligt fanns han inte vid min sida, just då var det djupt olyckligt. ”Jag blev väldigt hjälpt av diagnosen.” Minnet som alltid varit ganska dåligt blev sämre och sämre. Ulrika började fundera på vad som kunde vara fel. Var det demens? Hon skickade en egenremiss till minnesutredning. Som om det inte räckte med käftsmällar blev Ulrika dessutom ut satt för två mordhot av en patient, men utred ningen lades ner. – Det var droppen för mig. Hjärnröntgen och ryggmärgsprov visade att det inte var demens – och Ulrika frågade om det kan ske kunde vara adhd. Hon tycker att hennes per sonlighet stämmer väl överens med det. – Jag har dåligt närminne, är impulsiv, svårt att hålla kvar målet … och det är många projekt. Hon blir tagen på allvar och får sin remiss, men med ett visst mått av ”men, du är ju läkare.” Utredningen visar att det inte är någon tvekan om att hon har adhd. – Det bekräftades när jag sedan fick medicin ... WOW! Medicinen blev en verklig gamechanger. kk

8