Arbetsterapeuten-5-2024

KRÖNIKA

En sista hälsning som räddar liv Din minnesgåva gör stor skillnad. Kontakta oss på 010–1993300 eller lakareutangranser.se Tack för att du hjälper oss att rädda fler liv.

HÅKAN WÅGVI Arbetsterapeut på privat specialistpsykiatrisk mottagning i Helsingborg

Hårda förebilder D et spelades hårdrock för glatta livet ända tills mam ma slet upp dörren till mitt rum för att berätta att det fanns saft och bullar i köket, där min pappa satt och såg ut att ha förlorat hoppet. Under några år på 1980-talet var vi väl överens om att vi inte förstod varandra – föräldrar na och jag. Det var en kollision mellan generationer, dessutom i en tid då förbud gärna användes för att vägleda unga in i samhället, och snart slöt hela vuxenvärlden upp för att få stopp på elän det med kulturyttringen. Få tycktes se värdet bortom hårdrockens vilda uttryck som för många av oss unga var en viktig del av blivandet. Att hin dra oss gick inte. Däremot gick tiden, och den där hårdrock en som ansetts livsfarlig bara några år tidigare uppfattades nu som lite löjlig – och föräldrarna kunde se hur vi både fixade skolan och etablerade oss på såväl arbets- som bostadsmark naden, trots att vi tillhört en ”riskgrupp”. Perioden med hårdrocksband som idoler ansågs överspe lad, som en parentes från en tid med ungdomar på glid, om det inte vore för den roll som upplevelser i barndomen spelar för våra fortsatta liv, och vilken betydelse dessa har för vilka beslut vi tar och hur vi agerar i olika situationer som vuxna. Bakom hårdrockbandens attribut med långa frisyrer, ylan de gitarrer och tajta spandexbrallor dolde sig ofta individer med ett sällsynt driv, en bestämd struktur och tydliga mål. Det kunde vi som barn så klart inte uppfatta, men som jag gärna vill tro gled in i vårt undermedvetna – så till den grad att idolerna senare blev till förebilder för flera av oss. Allt handlade bara om en ungdomlig strävan efter att ingå i ett sammanhang, känna tillhörighet, uppleva mening, att få perspektiv på krav och förväntningar och en möjlighet att skapa egna förebilder. Vår uppgift som vuxna är att vara våra barns förebilder – medan de som bäst håller på att skapa sina egna – genom att helt enkelt acceptera och uppmuntra sådant vi inte känner igen, och att utmana våra färdiga föreställningar om vad som är rätt eller fel. ”Allt handlade bara om en ungdomlig strävan efter att ingå i ett sammanhang.”

PG: 90 06 03 – 2

35