Arbetsterapeuten-6-2020

PORTRÄTTET

Familj och karriär fanns inte på kartan. Migränen hade ett alltför starkt grepp om livet. I dag plockar Malin Östblom lego efter sina sjuåringar. Hon har ett jobb hon älskar. Att ta emot hjälp har varit nyckeln. Text & foto: Marika Sivertsson

Under ytan

D e kalla badrumsgolvens sjukdom , kallar arbetsterapeuten Malin Öst blom den. Sex dagar i veckan har migränen plågat henne under de senaste åren. Med de nya mediciner na som kom förra året är migrändagarna nere i tre i veckan. Det kanske fortsätter så, men får hon själv önska så blir det bättre. – Jag skulle jättegärna ha en migrändag i veck an, det vore lagom. Hon har ett annat perspektiv än den kroniskt friska. I det ljusa och rymliga huset i Bromsten utanför Stockholm finns en självklar samexistens mellan migrän och familj. Halvsvåra dagar mild ras av den sköna soffan i vardagsrummet. Där lägger sig Malin så att hon kan se ut genom fönst ret, ut på en buske som just nu prålar sig i höstens alla färger. Hon följer den nära därifrån soffan, genom årstidernas alla skiftningar. Huvudvärksförbundet, där hon är ordförande i Stockholmsavdelningen, uppskattar att 15 pro cent av Sveriges vuxna befolkning har migrän. 65 procent av dem är kvinnor. Det är mer än en miljon personer, andelen med kronisk migrän är ungefär 10 procent. Med migrän följer annan ohälsa , ofta delvis rela terad till omgivningens okunskap. De senaste tre åren har Malin varit sjukskriven på grund av kro nisk migrän, depression och utmattning. Denna vår drabbades hon dessutom av covid 19 följt av lunginflammation och lungembolier. Påfrest ningen var närapå omänsklig, men det visar sig att det finns ett annat perspektiv också på att bli sjuk i covid.

– Jag kan känna mig ensam i min migrän, min smärta och min sjukdomsupplevelse är bara min egen. I pandemin finns i stället en kollektiv käns la av att sjukdom kan drabba, att vi tillsammans kan motverka den. Covid är att få matkassar hängda på dörrhand taget. Migrän är att släpa sig igenom tillvaron utan att låta någon märka hur man mår. ”I pandemin finns i stäl let en kollektiv känsla av att sjukdom kan drabba.” Dagen vi ses vaknade Malin Östblom med lind rig migrän. Hushållets två kattungar gjorde ont värre genom att välta blomkrukor. Några timmar senare bjuder hon ändå på kaffe i sitt kök. Tvil lingarna, sjuåriga Philip och Adrian, är i skolan. Hon har tagit sina mediciner, vilat och peppat. Hon hade svårt att tro att hon skulle klara av ett barn, det visade sig bli två. Enäggstvillingar. Vid upptäckten tjöt läkaren rätt ut: ”Inte du! Inte med alla dina sjukdomar!” Hon skrattar vid minnet. Det har gått bra. Det är tufft för henne, förstås. Men vad har inte varit det? Maken Daniel kommer in för att jobba hemifrån och skojar om att han vill ha platsen där vi sitter (huset är stort nog åt oss alla). Han är den som smärtfria dagar försöker förmå Malin att låta bli att passa på att prestera: ”Ta inte disken. Var med barnen!”. Familjelivet fungerar. Och i Malins famn knatt rar en kattunge så vi nästan blir överröstade.

kk

8