Arbetsterapeuten-6-2021

PORTRÄTTET

Meena Cerha växte upp på barnhem i Indien. Jobbade som lärare tills kärleken tog henne till Sverige. Efter många år i hemtjänsten är hon nu nyexad arbetsterapeut.

Text: Katja Alexanderson Foto: Nicklas Thegerström

Hemma i två v

V arför är det så tyst? Har jag lock för öronen? När Meena Cerha som nygift kom till Sverige första gången i slutet av 1990-talet var kontrasten till hem landet Indien stor. I mångmiljon staden Coimbatore, i delstaten Tamil Nadu i södra Indien, var det ljud och rörelse överallt. Dessutom var det kallt här, långt från de 40 grader hon var van vid. Men hur kommer det sig att en indiska upp vuxen på barnhem flyttar till Sverige, för att så småningom utbilda sig till arbetsterapeut? Det enkla svaret stavas kärlek, men vi tar det från början. Meena Cerha föddes antagligen utanför äkten skapet, hon vet inte riktigt. Hennes pappa, som var en välbärgad företagare, lämnade henne som bebis till ett barnhem drivet av nunnor. Meena tror att han hade haft en affär med en anställd. – Till nunnorna sa han att mamman var död. Och till min mamma sa han antagligen att barnet var dött. Pappan var däremot väldigt tydlig med att Meena inte skulle adopteras bort och de första åren lämnade han mycket pengar till klostret. Han ville inte heller att dottern skulle vara tillsam mans med de andra barnen, hon var ju lite finare. – Jag såg bara vuxna, inga barn. Men jag mådde inte bra av det; nunnorna såg det och lät mig vara med de andra barnen då och då. Två dagar innan pappa skulle komma luskammade de mig ordent ligt och duschade mig. Så fort jag fick ett litet sår behandlade de mig snabbt. Men även om nunnorna många gånger var snälla, framför allt mot de minsta barnen, var livet

på barnhemmet hårt. Det gällde att inte göra fel för då väntade bestraffning. – Om du inte klarade ett prov fick du ingen kvällsmat. Den som kissade i sängen kunde få en levande groda fastbunden vid höften. Och flickor fick snippan hoptejpad med plåster. Meena minns ”Om du inte klarade ett prov fick du ingen kvällsmat.” att de andra barnen brukade fnissa åt dem som fick följa med nunnorna för att bli ”opererade”. – Vi förstod inte bättre, vi var barn. Sängvätare tvingades också att bära runt sin ihoprullade kissblöta madrass på huvudet. Meena blev ett lydigt barn och rädslan för att göra fel sitter fortfarande kvar i kroppen. Ständigt i för svarsställning. Det kan till och med vara svårt när maken Fredrik har någon synpunkt som kan tolkas som kritik. Många av barnen på barnhemmet adopterades bort. Meena ville också få nya vita föräldrar, hon visste ju inte att hennes pappa förbjudit det. – ”Kan du ta mig? Kan du ta mig?” Det var så hemskt att ingen sa hur det var. Plötsligt kunde en kompis vara borta. De andra väntade en tid, men sedan gick livet vidare. Bar nen som adopterades bort var yngre, upp till sex årsåldern. När Meena blev äldre insåg hon att hon aldrig skulle lämna barnhemmet. Vid det laget hade pappan slutat att komma på besök.

kk

10