Arbetsterapeuten-6-2021

Bland flickorna som blev kvar fick hon nära vänner som hängde ihop i vått och torrt, och som hon fortfarande har kontakt med. Nunnorna var noga med utbildning och på klostret fanns såväl skola för yngre barn som universitet. Även barn som inte var föräldralösa bodde och utbildade sig på klostret. Meena pluggade till lärare. Samtidigt för sökte nunnorna hitta en man åt henne. – Men jag sa nej till alla. Till sist sa de att jag fick hitta någon själv, och presentera för dem. In i bilden kliver Fredrik från Sverige som är ute på långresa. Från sitt hotell ser han varje dag Meena och hennes kompi sar gå förbi. En dag sticker han till dem ett brev. Tjejerna öppnar kärleksbrevet tillsammans. – Vi läste alla fyra och skrattade. Och försökte förstå vem som passade in på beskrivningen. När de ser Fredrik nästa dag frågar Meena vem det var som skulle ha brevet – och det var hon. Den svenska killen tyck te att hon hade ett så fint skratt. Men från Meenas sida var det inte lika omedelbart tycke. De umgås en del, och när Fredrik åker hem lämnar han över ett kärleksbrev. Hon är inte speciellt intresserad och öppnar inte det på över ett halvår. När hon väl gör det och svarar, undrar han varför hon skriver efter så lång tid. Men han åker i alla fall tillbaka till Indien. Efter en del turer fram och tillbaka bestämmer de sig för att gifta sig. Nunnorna är förfärade – gifta sig med en västerlänning. Meena bor kvar i Indien i ett år och sedan bär det av till det väldigt tysta Sverige. Meena väntar på en plats på SFI, sitter ensam hemma hela dagarna medan maken är på jobbet. – Jag mådde verkligen inte bra och blev deprimerad. I In

dien hade jag varit självständig och jobbade, här blev jag helt beroende av en annan människa. Jag kunde inte äta och gick ner från 50 kilo till 39 kilo. Till sist går det inte längre och Fredrik undrar om hon vill åka tillbaka till Indien. Det vill hon. Vännerna blir förfärade när de ser i vilket skick hon är. – Nunnorna sa: Vad var det vi sa? Fredrik åker hem, men de har kontakt varje dag – och så plötsligt har Meena kommit in på SFI. Hon bestämmer sig för att ge Sverige en ny chans. – Jag fick vänner på SFI och var inte ensam. Men upplägget var helt galet och studierna alldeles för långsamma för Meena. I klassen blandades analfabeter med universitetsutbildade. – Vi fick vänta medan de lärde sig ABC. Vi var några stycken som brukade stanna kvar efter lektionen för att få extrauppgifter. Efter SFI-studierna läste hon på komvux på kvällarna. På dagarna och helgerna jobbade hon i den kommunala hemtjänsten i Farsta. Det var viktigt att tjäna egna pengar och kunna klara sig själv, hon vill aldrig vara utlämnad till andras välvilja som under barndomen. Efter ett tag erbjöd arbetsgivaren henne att läsa till vårdbiträde, vilket hon nappade på och klarade av i snabb takt. När hon sedan fick möjlighet att vidareutbilda sig till undersköterska var det självklart att tacka ja. När Meena talar om jobbet i hem tjänsten och de äldre fylls rösten av omtanke och värme. Hon berättar att hon brukade ta av sin lunchrast för att hin na till centrum för att handla lite extra godsaker, kanske en bakelse eller färska räkor. Och hon fick mycket tillbaka.

12