Arbetsterapeuten-6-2022

PORTRÄTTET

Bäst med häst Ridningen började som rehabträning när arbetsterapeuten Katja Stensson var tre år. Nu satsar hon och dressyrhästen Ella på pallplats i Paralympics 2024. Text: Katja Alexanderson Foto: Pontus Wikholm

D en röda mattan är utrullad, men vi är inte på galapremiär i Hollywood utan i ett hus i skogen utanför Lin köping. Och det är inte heller en vanlig matta, utan en i ett tempur liknande material och runt tio centimeter hög. På den tränar arbetsterapeuten och pararyttaren Katja Stensson balans och sina dressyrprogram många timmar i veckan. Hon har cerebral pares som gör att hennes vänstersida är mycket svagare, med rejält nedsatt känsel. Så det är inte heller någon slump att hon och maken Carl Simon valde induktionsspis när de utrustade sitt nya kök. – Jag känner smärtan först när jag tittar på handen. Instabiliteten i tempurmaterialet efterliknar de ständigt rörliga stigbyglarna när man rider. Katja övar också på att gå på mattan med stängda ögon. Det tvingar henne att hitta balansen i vänster sidan utan att kompensera med synen. Det ser ganska lätt ut, men visar sig vara riktigt svårt även utan cp. Redan när Katja föddes kände hennes mamma på sig att något inte riktigt stämde med den först födda dottern, men diagnosen dröjde tills hon var 2,5 år. – Jag var jättesen med att lära mig gå, närmre två år. In på banan klev sjukgymnasten Ingrid som skulle komma att förändra Katjas liv. Familjen visste det inte då, men rådet att låta treåringen börja rida har varit mycket mer än rehab. – Jag tror att de där fantastiska djuren har varit räddningen mentalt många gånger. De förstår och

lägger ingen värdering i att jag gör saker annor lunda eller att jag tar längre tid på mig. De är så förlåtande. I början krävdes det tre personer för att hon inte skulle ramla av – en på varje sida och en som ledde hästen. När Katja var nio år hade Ingrid återigen ett finger med i spelet och uppmuntrade Katjas föräldrar att köpa en ponny till dottern. På den vägen är det – och det är dressyr som gäller. ”När jag gick i grund skolan var det mycket cp-barn och cp-unge.” – Jag bara ramlar av när jag hoppar. Hon tävlade i ”vanliga” tävlingar, men utan hjälpmedel gick mycket energi till att se till att vänsterfoten inte halkade ur stigbygeln och tog fokus från själva dressyren. Paraidrotten kom att dröja i många år. Under skolåren ville hon vara som alla andra och talar inte med klasskamraterna om att hon har cerebral pares. – Jag hade kompisar, men när jag gick i grund skolan var det mycket ”cp-barn” och ”cp-unge”. Även om det inte var riktat mot mig kändes det alltid som ett slag i ansiktet. Hon ville inte heller att föräldrarna skulle prata med skolan om funktionsnedsättningen, men så här i vuxen ålder misstänker hon att hennes mamma gick bakom hennes rygg och informerade lärarna. Carl Simon flikar in att det tog fyra-fem månader för Katja att berätta för honom, efter att de blev tillsammans i slutet av gymnasietiden.

kk

8