Arbetsterapeuten-6-2023

”Jag satte tidigt upp en regel för mig: om jag märker att det är pinsamt ska jag inte backa – utan dra det lite längre.”

Det pinsamma, och genanta, tar Nina tillvara. I stället för att sopa de svåra känslorna under mattan släpper hon ut dem i sitt block. Om det bränner till, finns det något där. – Jag satte tidigt upp en regel för mig: Om jag märker att det är pinsamt ska jag inte backa – utan dra det lite längre. Hon tror på begränsningar och gillar de tydliga ramarna i sina block. Att fylla en stor oljemålning är svårare. – Formen för teckningar och tecknade serier är mer drastiskt. Man måste skala bort så mycket. Det kan vara bökigt och frustrerande att få plats för allt, men då släpper tankarna. Efter 20 år och runt tio seriealbum blev det i fjol en bok. Hon hade för mycket att berätta för att klämma in det i en serieroman. Det hade blivit ytligare. Och många rutor, jättemånga rutor. Rum utan titel handlar om ett skevt förhållande och hur oerhört svårt det är att ta sig ur det. Huvudpersonen blir alltmer avstängd: ”… jag känner det i kroppen, i käkarna som spänns, i axlarna som dras upp ju närmare hemmet jag kommer.” Hon kan inte vara sig själv ens i sitt eget hem. Kan inte se sig i spegeln. – Det låter så hopplöst deprimerande – att inte kunna möta sig själv. Det finns bara en person som vet om att man låtsas. Och då får man liksom bryta med sig själv. För att kunna fortsätta. Men det är många som känt igen sig i den situationen och Nina har ett råd till dem, som kanske funkar. – Släpp in någon. Någon du är förtrogen med, som du inte behöver låtsas för. Men det är svårt, jag vet. Om man lever i

en dålig relation och känner att man inte kan ta sig ur den. Då kan man inte heller säga det, för då erkänner man att man sitter fast. Då är det lättare att låtsas som att allt är okej. Nina träffade själv en psykolog som sa att det faktiskt går att leva avstängd, i år efter år. Hur obehagligt det än lät hjälpte det henne att släppa paniken att bara komma bort. Och i stället fokusera på det hon ville, och förlåta sig själv för att det tog sådan tid. Varken piller eller sprit har hjälpt henne, däremot teck nandet – och promenader. – Det låter så himla präktigt, men att röra på sig är den metod som funkat bäst för mig. Att gå långa promenader. Det är också en orsak att jag har hund. Jag måste ut, kan inte hoppa över det. Om jag märker att jag har lite ångest och går i en och en halv timme så är den borta. Däremot funkar det inte att träna hårt. Hon tror att den höga pulsen alltför mycket påminner om en ångestattack och triggar något hos henne. – Men om jag är i rörelse en längre tid och går hyfsat snabbt börjar tankarna röra sig lite skönare. Nina har aldrig fått stöd av en arbetsterapeut, men tror det hade varit bra att få hjälp med att strukturera. Men hon har byggt en värld där hon fungerar. Skriver upp i alma nackan direkt, annars glömmer hon. – Samtidigt har jag ett jobb där jag inte behöver vara jätte strukturerad. Jag tror det är otroligt många konstnärer och författare som har olika diagnoser. Jag har ingen, men mina barn har det så jag tänker att jag kanske ändå har det.

kk

13