Koloniträdgården Nr 2 2023

historisk tillbakablick

LILLEMOR ANDERSSONS

mopedfärder

i Norrbotten

L illemor inleder vårt samtal med att konstatera hur intresset för odling verkar genomgå en renässans då självförsörjning åter kommit på tapeten. Det var dock inte det lättaste att efter kriget få folk i Norrbotten att börja odla grönsaker: – Ingen tid fanns för att odla, fruarna hade också annat för sig, speciellt om de var lantbrukare. Potatis var det som 88-åriga Lillemor Andersson från Hälsingland bor sedan länge i en by utanför Hudiksvall. Snön ligger tjock vid mitt besök i mars, men vid husknuten kikar snödroppar fram. Inne hos sig har Lillemor tagit fram fotoalbum som minner om de två somrar i början av 50-talet då hon begav sig till Norrbotten för att lära skolbarn odla grönsaker. TEXT OCH FOTO ULRIKA WIDMAN

gällde, eller pärer som man sa i Norrbotten. Trots det så hade staten ända efter 1809 års krig (då Sveri ge bland annat förlorade Finland Reds anm) försökt främja odling bland allmogen. Sverige var ett fattigt bondeland med en växande befolkning, så behovet av självförsörjning var stort. Hushållningssällskapen hade här stor betydelse för att trädgårdsodlingen skulle slå igenom. SJ bidrog även de med att öka odlingsintresset i början av 1900-talet genom att anlägga plantskolor runt om i Sverige. Men inställningen till grönsaksodling gjorde det länge svårt att övertyga bönderna i norr om dess nytta. Grönsaker be traktades ofta som ”mat för kor”. En annan syn på gårdens utformning spelade också in: – Man har velat ha en öppen tomt, skogen skulle hållas undan, förklarar Lillemor och fortsätter, det var inte så populärt att odla grönsaker och blommor på den tiden. Längst i norr var det inte mycket och speciellt härdiga fröer fanns heller inte att tillgå. Möjligen fanns Finlands vita ros som fägring, svarta vinbär och ett jordgubbsland

Lillemor Andersson berättar om när hon lärde barnen i Norrbotten att odla.

22

KOLONITRÄDGÅRDEN 2.23