Malva och skogsvattnets skatt

Sagan om flodpärlmusslan

d et var en gång för länge, länge sedan en flodpärlmusselmamma som bodde i en å i Norra Sverige.

– Nu är det dags att utöka familjen, tänkte flodpärlmusslan och så släppte hon iväg sisådär en fyra miljoner små mussellarver. Farväl små sötnosar, vi ses nog inte mer, tänkte hon medan larverna virvlade iväg i vattnet. Hon hoppades att någon av alla dessa larver en dag skulle bli en stor och fin flodpärlmussla, som fick ett långt och rikt liv. – Jag kommer inte att få se mina larver växa upp, men jag har i alla fall en vacker pärla i mitt skal, tänkte hon. Och det hade hon verkligen. Hon bar på en unik liten pärla som hade formats under många, många år. Det började med att ett litet sandkorn råkade komma in under skalet. Oj, vad detta sandkorn irriterade henne. För att skydda sig började hon att kapsla in sandkornet i pärlemor. Sakta men säkert, år efter år, förvandlades sandkornet till en vacker pärla. En pärla som förr betraktades som skogsvattnens skatt och som användes för att pryda prinsess- och kungakronor. De små larverna fick nu ta farväl av sin mamma och ge sig ut på äventyr. De hoppades på att en öring eller lax skulle komma simmande med öppen mun för att dra i sig vatten. Med lite tur så skulle de följa med vattnet och fastna i fiskens gälar och sen gällde det att hålla sig kvar där så länge som möjligt. Livet var inte så lätt för de små larverna... En del blev uppätna av fiskar och fåglar och andra lyckades inte fastna på någon fisk att åka snålskjuts med. Men en liten mussel- larv hade turen att fastna på en örings gälar. Vi kan kalla henne Molly. Molly hade gjort det riktigt bekvämt för sig vid öringens gälar och fick näring från fisken. Dagar, veckor och månader gick medan hon sakta utvecklades till en liten minimussla. Men så en vacker dag, när Molly liftat med öringen i elva månader, lade hon märke till hur fint och trivsamt det verkade vara på botten där de passerade. Här vill jag bo, tänkte hon och så släppte hon taget och sjönk ner till botten. Hon grävde sig ner några centimeter i botten, där hon kunde växa i lugn och ro i flera år. En vacker dag, när hon var en centimeter lång, grävde hon sig uppåt och ställde sig tillrätta för att börja leva sitt liv som filtrerande mussla. Hela dagarna sög Molly i sig vatten som hon hoppades skulle ge lite näring. Sakta men säkert växte hon och blev större och större. Och åren kom och åren gick…

Malva och skogsvattnets skatt

13