Parkinsonjournalen_1_2024

KRÖNIKA

Tack, ni i vården som pratar med snäll röst

D å var det dags igen. Ett nytt år har fötts. År 2023 blev 2024 och jag gläder mig. Hoppet tänds, det betyder nya möjligheter, nu ska allt bli bra. Hmm, har jag hört den förut? Ja, men ändå, jag ger aldrig upp, det här kommer att bli bra. Det hanns med en hel del elände under 2023.

se lite rolig ut, fulgråtande och med armen rakt upp i luften. I brådskan att komma iväg glömde jag värktablet terna på diskbänken hemma och nu känns det som om något sitter under huden och tuggar i sig innanmätet av min arm. Jag försöker få kontakt med någon i klungorna för att

Hon har lugna ögon och jag känner mig äntligen sedd. Tänk vad lite empati kan göra. ’’

kanske få lite smärtlindring men miss lyckas, jag syns inte. Går på toaletten för att gråta ifred. Vill helst inte att nån ska se. Jag blir så ful när jag gråter. NU REAGERAR MAKEN och går bort till ett rum där alla sköterskor sitter, det är ett helt gäng. Han ska bara be att jag får något mot det onda men hinner inte öppna munnen innan en barsk röst hinner före och skriker så maken får mittbena. – Här får du inte vara, UUUT!

Covid, diskbråck i nacken, balansen som blivit sämre, talet som successivt blir tunnare. Jag är en mycket kompli cerad och svårbehandlad patient med mina fyra tunga diagnoser och jag börjar bli för gammal, det är inte lika intressant att lägga ned tid och pengar på en sån som mig. En sak har jag lärt mig, man måste vara frisk om man blir sjuk eller ha någon som krigar för sig. Jag har träffat så många trevliga kompetenta sjuksköterskor och läkare

Nu gör jag ett sista försök till kontakt men misslyckas och hänvisas till väntrummet. Jag ger upp. Då kommer en sköterska. Hon tillhör inte klungorna, har annan uniform. Hon har lugna ögon, pratar snällt med mig och jag känner mig äntligen sedd. Tänk vad lite empati kan göra. Vi går till ett rum där hon ger mig ett mirakelpiller med orden: – Nu hoppas jag att du får sova

som vill så väl men så finns det en liten klick som märks så mycket mer, de som inte orkar bry sig, som får mig att känna mig osynlig. FÖR ÅTTA ÅR sen gjordes en röntgen på nacken och då fick jag veta att jag har en ”skruttig nacke.” Den diagnosen blir man nästan glad av, jag förstod i alla fall vad det är för fel på mig. Inga krusiduller. Nacken har hållit sig lugn sen dess, ända tills andra hälften av förra året då den skruttiga vaknade till liv. Det bara nöp till i vänster arm och sen var det kört. Höger arm var obrukbar. Ja, det är sant, försökte jag göra något med vänstern så spred sig en ohygglig smärta i högern, en fruktans värd pinande känsla som inte gav sig, jag grät och fak tiskt skrek av det onda. Vad gör man då? Jo, eftersom sånt här alltid händer på helger så åker man till akuten. Den här senaste gången blir nog allra sista gången för mig, i alla fall på egna ben. Jag kommer in, tar en nummerlapp. Jag gråter. Jag släpps in på själva akuten och då är det som en annan värld. Jag möter klungor av sköterskor under min pro menad till väntrum blå. Ingen ser mig. Ändå måste jag

Annika Laack Krönikör sonal som tar sig lite tid att prata med snäll röst, det kostar så lite men gör så mycket. « i natt och sedan förklarar hon hur jag ska gå vidare i morgon. Tack till all vårdper

NR 3 2023 PARKINSONJOURNALEN 25