Parkinsonjournalen_3_2023

PORTRÄTTET

Teuta vår klippa på kansliet

Teuta Hatipi på besök i barndomshemmet i Pristina. FOTO: ZANA REXHA

När Teuta Hatipi såg jobbannonsen från Parkinsonförbundet trodde hon att det var ett förbund för parkering, Parkeringsförbundet! Sedan läste hon mer noggrant. Nu har hon varit parkerad på förbundets kansli i 14 år. TEXT ANNA WEDIN FOTO JENNY LUNDSTRÖM

T euta Hatipi minns den där annonsen från Parkinsonförbundet: – Jag trodde att Parkeringsförbundet sökte en administratör. Där ser man, i Sve rige finns det föreningar för allt, tänkte jag. Sedan läste jag lite noggrannare och förstod att det handlade om Parkinson och inte parkering, skrattar Teuta. I Kosovo fanns det inte några patientförening ar, där var det familjen som hade den uppgiften. Det är 14 år sedan nu som hon började arbeta på förbundets kansli som administratör. – Jag blev så lycklig när jag fick jobbet! Jag trodde aldrig att jag skulle få det. Det var Gunn Franzén Ljung, dåvarande generalsekreterare, som anställde mig. – En av mina viktigaste arbetsuppgifter är att ta hand om förbundets medlemsregister. Det är en cent ral funktion för alla våra föreningar. Där finns alla medlemmars kontaktuppgifter och jag hjälper före ningarnas registeransvariga med att ta fram statistik, adressetiketter och göra e-postutskick. Jag känner mig som spindeln i nätet och uppskattar verkligen sam arbetet med alla registeransvariga. I skrivande stund hjälper jag styrgruppen för Yngre Parkinson med administration och planering inför höstens träff för våra yngre medlemmar. (Se reportage på sidorna 4–5). TEUTA HATIPI OCH hennes familj lämnade Kosovo i maj 1991 på grund av den politiska situationen. Det var

strax innan kriget bröt ut den sommaren. Nu har hon levt halva sitt liv i Sverige. – Det känns lite märkligt. När jag kom till Sverige trodde jag att jag skulle återvända hem om sex måna der, säger hon. När hon kom hit tyckte Teuta att Sverige var unge fär som hon tänkt sig. Hon hade läst böcker om Sve rige, lyssnat på ABBA och sett flera Bergmanfilmer. – Jag tyckte att svenskarna var väldigt snälla och hjälpsamma, men till skillnad från hur det var i Kosovo när jag växte upp, så måste man för att få hjälp först fråga svenskarna om det. Jag var inne på Domus i flera dagar och letade efter fetaost, men hit tade den inte. Till slut tog jag mod till mig och frågade och då kom halva personalen och hjälpte till! PÅ FRITIDEN BRUKAR Teuta resa. Det blir resor runt om i Europa tillsammans med väninnorna, till släkten i Pristina, och på senare tid en hel del resor till Schweiz där barnbarnet Jon bor. – Efter alla år på Parkinsonförbundet har jag har känt att det finns en parallell och likhet mellan den krishantering som krävs av våra medlemmar som får en parkinsondiagnos, och deras anhöriga, och min egen upplevelse av att behöva lämna allt, mitt land, min familj och mina vänner och bli flykting. – Att se allt det goda och viktiga arbete som med lemmarna gör för varandra och sig själva i förbundet har fått mig att bli en bättre människa. «

TEUTA HATIPI w Namn: Teuta Hatipi w Född: 27 mars 1959 i Kosovo w Familj: Make, två vuxna barn och ett barnbarn w Bor: Kista i norra Stockholm, flyttade till Sverige från Kosovo 1991 w Utbildning: Civileko nom w Fritidsintressen: Re sor, promenader, TV, mest sport och deckare w Språk: Albanska, tur kiska, svenska, engelska och serbo-kroatiska w Tidigare arbeten: Tolk, lärarassistent, administratör på Upp landspaj, löneassistent på Försvarsmakten w Parkinsonförbundet: Anställd sedan 2009.

NR 3 2023 PARKINSONJOURNALEN 17