Parkinsonjournalen_3_2024

KRÖNIKA

Var sparsam – men glöm inte att ha kul

A tt få diagnosen Parkinson som yngre kan vara extra svårt då man måste ta ställ ning till arbetsliv, inkomst och pension. Jag själv är ett lysande exempel på det här med vikten av sparande. När jag fick min diag

ursäkt för att hon blivit sen, hon kom till slut. Hon berättade också att alla hade undrat vem jag var och varför jag satt vid deras bord. Så går det när man inte har mål i mun. Nästa månad var jag där igen och då var det många som pratade med mig och kommenterade

Jag ser fram emot att dansen börjar och att jag ska få fika med ps-polarna igen. ’’

nos 2002 var jag 42 år och jag hade inte en tanke på att jag en dag skulle bli pensionär. Jag ville koncentrera mig på att ha kul så länge som det var möjligt. Som tur var hade jag en mycket klok revisor som sa åt mig att spara

händelsen. Genom de här träffarna fick jag många nya vänner att bolla med. Via nätver ket fick jag också infor mation om kurser och olika träningsgrupper som boxning, dans, bokcirklar med mera.

DET HAR GÅTT 22 år sedan mitt första möte med yngre med Parkinson och jag har flyttat från Stockholm till Karlstad så

så mycket jag kunde nu när jag jobbade och mådde bra om jag inte ville bli fattig pensionär. Det ville jag inte, så jag gjorde som han sa vilket jag är oerhört glad för i dag. Men glöm för allt i världen inte att det måste vara lite kul också. JAG FICK KONTAKT med nätverket för yngre med Parkinson genom Suzzie Tapper som ringde för att bjuda med mig på deras månatliga träff på en restaurang på Söder i Stockholm. Jag var tveksam till att jag skulle trivas där men gav motvilligt med mig till sist. Jag anlände i god tid och satte mig vid ett långbord för att invänta Suz zie. Ingen Suzzie kom, men andra dök upp och satte sig runt omkring mig med en stol emellan. Ingen sa något och jag var alldeles för blyg för att ropa ut att jag hör de till samma grupp. Till slut gav jag upp och gick hem. Jag kan lugnt säga att min tveksamhet mot gruppen inte hade blivit bättre. Dagen därpå ringde Suzzie och bad om

kontakten är inte lika regelbun den längre. Men lite har jag tagit med mig – som att fixa fikaträf far. Det började med en gång i månaden men vi har nu utökat till varje jämn tisdag. Vi har så mycket att prata om. Ska erkän na att vi inte är så noga med 67-årsgränsen, alla är välkomna. Nu är det höst och jag ser fram emot att dansen börjar och att jag ska få fika med ps-polarna igen.

Annika Laack Krönikör i Parkinsonjournalen

NR 3 2023 PARKINSONJOURNALEN 25