Parkinsonjournalen_3_2025

KRÖNIKA

Välkommen, Kalloxen – nu är sommaren slut

Ä r sommaren slut nu? någon gång strax innan skolan började ville inga föräldrar skjut sa oss barn till stranden längre, vi fick helt enkelt cykla. Och det gjorde vi. Det fanns ingen Kalloxe i världen som kunde hindra oss från att bada. Nej, vi cyklade till Skärjen varje dag på smala vägar ända fram till skolan började. Sedan blev det på helgerna långt in i september om vädret tillät. I DAG BOR jag vid Skärjen hela somrarna, tänk om jag vetat det. Jag tittar på den där badplatsen

jan på juni när vi flyttade till landet känns nu helt okej att återinföra. Jag ser fram emot att gå på Friskis tre gånger i veckan, fika med mina ps-polare varje tisdag och att köra min balansgympa varje onsdag. – Hur har din sommar varit? frågar grannen när jag stöter på henne utanför sopen. – Tack, bara bra, säger jag och lägger till … synd bara att semestern tar slut så fort. – Semester, hmpf, fnyser gran nen åt mig. Har inte du semester året runt?

Ja, det verkar så, för i förrgår gick Kall oxen ner i sjön. Jag vet inte vem Kalloxen är eller hur han ser ut, jag vet bara att när han har

hoppat i sjön sjunker temperaturen och det blir ett helt annat bett i den kylan. Det fick jag lära mig som barn. Efter det att Kalloxen dykt i

Nu ska jag invänta hös ten med gott ska det bli skönt att slippa stora hattar och diverse andra huvudbonader. ’’ humör. Eftersom jag inte tål solen

DET HAR HON rätt i för jag är ju numera en glad pensionär. Men jag saknar att ha en riktig semes ter. Man har jobbat och slitit hårt under hösten, vintern och våren. Då är det en speciell känsla att packa bilen och lagom till mid sommar dra till landet. Man har helt klart förtjänat lite semester. Jag sak nar till och

med känslan sista dagen på ledigheten när man får den där sura känslan över att det näs tan är ett år kvar till nästa gång. Nu ska jag invänta hösten med gott humör. Eftersom jag inte tål solen ska det bli skönt att slippa stora hattar och diverse andra huvudbonader. Nej, nu ska jag gå ner och kolla om Kalloxen har hoppat i igen.

som jag tyckte var så stor då men som i dag känns jät tepluttig. Inte finns det några cyklande barn där hel ler, trafiken är för hetsig och vägarna för smala för att föräldrarna ska släppa iväg sina älsklingar. Själv badar jag i dag från egen brygga när Mr P tillå ter det. Denna sommar har han inte varit nådig. Man kan inte simma med nervsmärtor i armarna. Jag måste erkänna att det känns lite dumt att säga att sommaren är slut när temperaturen fortfarande visar på 20 grader. Kanske har jag fel. Den där oxen kanske ändrade sig och klev upp igen. ANNARS ÄR JAG en av de få som välkomnar hösten när den kommer. Då försvinner alla måsten, och förvänt ningarna på vädret sjunker. När det regnar och ruskar går man in och tänder ljus och tar fram en god bok eller som jag, spelar Candy Crush på plattan hela nät terna. Samma rutiner som jag var så glad att slippa i bör

Annika Laack Krönikör i Parkinsonjournalen

NR 3 2025 PARKINSONJOURNALEN 21 NR 3 2023