Pionjärerna

Berättelser av tretton kvinnor

som var med och formade svensk arbetsterapi

Berättelser av tretton kvinnor

som var med och formade svensk arbetsterapi

Pionjärerna – berättelser av tretton kvinnor som var med och formade svensk arbetsterapi . © Sveriges Arbetsterapeuter. Tryckt bok i första upplaga, 2019. E-bok i andra upplaga, 2020. Boken är resultatet av intervjuer som Sveriges Arbetsterapeuters Seniorråd – Anne-Marie Eeg-Olofsson, Gunnel Lindö och Ulla Nordenskiöld – gjorde med 13 arbetsterapeuter, som var aktiva i yrket då det var nytt. Redaktör: Linda Swartz Layout: Pontus Wikholm Revidering, andra upplagan som e-bok: Tina Sandulf Bilder: Sveriges Arbetsterapeuters arkiv samt Seniorrådets och de medverkandes egna bilder E-bok: Ljungbergs Tryckeri AB

ISBN: 978-91-87837-73-9 www.arbetsterapeuterna.se/pionjarerna

Vid sidan av all kunskap som är nödvändig måste vi ha något annat, och det är ”the fighting spirit” och en varmhjärtad humanism – inte sentimentalitet. Endast då har vi en chans att stödja patienten att känna sig motiverad, kämpa och besegra sina svårigheter.

Ingrid Påhlsson vid World Federation of Occupational Therapists kongress i Stockholm 1957. Bilden är tagen vid kongressen 1962 i USA.

I år har svensk arbetsterapi 75-årsjubileum. Även om arbetsterapins grund idéer om hälsa genom aktivitet använts i Sverige betydligt längre än så, så var det först 1944 som den första kursen i arbetsterapi genomfördes i Stockholm, och i samband med detta som den första svenska organisatio nen, Föreningen för Sveriges Arbetsterapeuter, bildades. Utvecklingen av arbetsterapi i Sverige har tidigare beskrivits i bland annat Organisationen som skapade en profession (Björnsson, 2012), men människorna, pionjärerna, med sina självupplevda berättelser, har inte tidigare synliggjorts. I denna bok, Pionjärerna – berättelser av tretton kvinnor som var med och formade svensk arbetsterapi , har Sveriges Arbetsterapeuter därför velat ge röst åt just dessa, företrädelsevis kvinnor, som var med och skapade professionen. Jag vill tacka er pionjärer som medverkar i boken och som så generöst delat era egna personliga berättelser, reflektioner och erfarenheter av arbetsterapins utveckling från slutet av 1940-talet fram till i dag. Era vittnesmål är ovärderliga för att vi ska förstå vilka vi är i dag och vart vi är på väg framöver. Jag vill också rikta mitt varmaste tack till Anne-Marie Eeg-Olofsson, Gunnel Lindö och Ulla Nordenskiöld, som i egenskap av Sveriges Arbets terapeuters Seniorråd har haft förbundsstyrelsens uppdrag att arbeta fram denna bok. Stort tack för all tid ni har lagt ner på att grundligt planera, genomföra och bearbeta de intervjuer som boken baseras på. Utan ert stora engagemang, erfarenhet och kunskap om svensk arbetsterapi och svenska arbetsterapeuter skulle inte denna bok kunnat bli möjlig. Jag vill avsluta med Ingrid Nyströms ord i skriften Historik över Arbets terapin i Sverige 1938–1956 : ”Historien har visat oss, hur drömmar gått i uppfyllelse, men också hur drömmar helt ändrat händelseförlopp eller gått i spillror ... Den har visat betydelsen av att varje arbetsterapeut känner Från vävstol till surfplatta

7

sig medansvarig för utvecklingen, att den lilla kuggen i vardagslivet aldrig förlorar sin betydelse på lång sikt.” Dessa ord är lika sanna och viktiga nu som då. Alla arbetsterapeuter har en roll i arbetsterapins utveckling. En profession utvecklas inte av sig själv. En profession utvecklas genom medvetna och modiga vägval. En profession utvecklas genom sina utövares gemensamma strävan i samspel med det omgivande samhället. Stort tack till alla er som kämpade och gick före. Stort tack till alla er som i dag är med och driver arbetsterapins utveckling vidare.

Nacka, januari 2019

Ida Kåhlin Förbundsordförande Sveriges Arbetsterapeuter

8

Inledning Vi vill med denna bok lyfta fram ett antal pionjärer – arbetsterapeuter – som varit aktiva i yrket sedan det var nytt. De flesta har genomgått den utbildning som fanns i mitten av 50-talet, den ettåriga i Göteborg, och några har valt att studera utomlands. Inträdeskraven i Göteborg var minst nio månaders sjukhuspraktik i såväl somatisk som psykiatrisk sjukvård samt ett stort antal kurser i hantverk såsom vävning, trä- och metallslöjd samt korg- och läder arbete. Urvalet av intervjupersoner är gjort utifrån deras erfarenhet av olika verksamhetsområden. De har arbetat inom somatisk och psykiatrisk vård, geriatrik, rehabilitering, barnsjukvård, hjälpmedelsverksamhet, handikapp organisationer samt forskning och utbildning. Vi önskade få berättelser, inte färdiga svar, varför vi formulerade ett antal öppna frågeområden. Vi träffade och intervjuade pionjärerna. Intervjuerna spelades in, skrevs ut och har sedan bearbetats omsorgsfullt, först av oss och efter det av bokens redaktör. Alla de berättelser vi fick skildrar hur dessa orädda, envisa, uppfinningsrika kvinnor plöjer ny mark och formar yrket arbetsterapi. De beskriver också hur de med kunskapstörst och stor kreativitet – så småningom i teamarbete – forcerar hinder av såväl praktisk som ekonomisk natur. Vad som driver dem är tilltron till patientens förmåga att med relevant stöd uppnå mesta möjliga självständighet. Pionjärernas ständiga nyfikenhet och längtan efter ny och mer kunskap för att kunna ta fram nya behandlingsstrategier och metoder, har varit centralt i den framgångsrika utvecklingen av arbetsterapin som profession. Vem vänder vi oss till med boken? Vem kan tänkas ha nytta och glädje av denna dokumentation som både informerar och inspirerar? Yrkesverksamma arbetsterapeuter förstås, men också studenter vilkas förståelse för det ämne de

9

studerar förutsätter kunskap om dess rötter och ursprung. Även forskare torde kunna få svar på frågor från såväl de utskrivna intervjuerna i sin helhet som från den bearbetade och kategoriserade bokversionen. Forskningens intåg har synliggjort hur yrket fördjupats inom vardagsaktivitet och delaktighet i livets olika situationer, liksom patientens självklara roll i behandlingsarbetet. Vi hoppas att läsningen av denna bok ska ge er insikt, insyn och kanske någon aha-upplevelse inför det arbete som bedrivits under de 75 år som arbetsterapi har varit en egen profession. Intervjuerna som ligger till grund för boken har gjorts av oss som medlemmar i Sveriges Arbetsterapeuters Senior råd. Vi har velat ge en så bred bild som möjligt av pionjärernas yrkesliv – och de olika grenarna på arbetsterapins träd – men vi gör inga som helst anspråk på att ha fångat hela historien. Vi vill rikta ett varmt tack till er, kära pionjärer – Eva Andrén, Ulla Bell man, Ulla Carlberg, Kitty Gahnström Strandqvist, Anita Gillner Fransson, Chris Henriksson, Beth Kauffeldt, Birgitta Lundgren-Lindquist, Ulla Nordenskiöld, Kerstin Ohlson, Ingrid Påhlsson, Solveig Ramsing och Kerstin Sandberg – för att ni lät oss få ta del av era spännande och tankeväckande upplevelser. Ni har bidragit med de personliga berättelserna om vår professions utveckling under 70 år, och ni har gjort denna bok möjlig. Vi vill också nämna våra kollegor i Norsk Ergoterapeutforbunds Senior forum vars bok Pionerenes Fortellinger – da ergoterapifaget var nytt i Norge har varit en inspirationskälla.

Nacka, december 2018 Anne-Marie Eeg-Olofsson, Gunnel Lindö och Ulla Nordenskiöld

10

Innehåll Varför jag blev arbetsterapeut ����������������������������������������������������������������������� 12

Vägen till utbildningen ����������������������������������������������������������������������������������� 18

Utbildningens innehåll ��������������������������������������������������������������������������������� 28

Livet på kliniken – om arbetets innehåll och hierarkier ��������������������������������� 36

Patienterna i fokus ���������������������������������������������������������������������������������������� 48

Utveckling av hjälpmedel och metoder ��������������������������������������������������������� 56

Att utbilda och att utbildas ��������������������������������������������������������������������������� 64

Forskning och teoribyggen ���������������������������������������������������������������������������� 74

Internationella in- och utblickar ������������������������������������������������������������������� 84

Tankar om dåtiden och funderingar om framtiden ��������������������������������������� 90

De medverkande ������������������������������������������������������������������������������������������� 94

11

Kapitel 1 Varför jag blev arbetsterapeut

Passion för hantverk och längtan efter att göra skillnad för patienterna. Det är två av skälen för unga kvinnor att vilja bli arbetsterapeuter på 1950- och -60-talen. Men ibland var de också ovetande om vad yrket innebar och gick på rekommendation av andra. Det blev bra det också.

Pionjärerna

De växte och blev så stora i sina randiga små sjukhuspyjamasar

ULLA BELLMAN Jag ville bli arbetsterapeut och möta människor. Dessutom ville jag lära mig om olika konsthantverkstekniker för det var jag mycket intresserad av. Jag ville kunna använda mig av dem för att hjälpa patienterna och se till att de fick en meningsfull uppgift under sin tid på sjukhuset. När jag praktiserade på arbetsterapin på barnsjukhuset i Göteborg ordnade vi en gång i veckan med radioprogram för barnen. De fick välja varsin melodi eller sång och så kunde de som var uppegående få vara med och spela upp eller sjunga för de andra som låg till sängs. Det var roligt och uppskattades mycket av barnen. De kunde själva vara med och hålla micken och de växte och blev så stora i sina randiga små sjukhuspyjamasar. Ja, det var väldigt levande och fint och uppskattat av barnen. Det är viktigt för människan att vara efterfrågad, att delta i sammanhang och få betyda något för andra. Då kände jag också att jag älskade att vara med barn och syssla med lek och aktivitet. Det är viktigt för alla, för vuxna också. Vi får inte glömma bort att vi har varit barn, vi måste kunna leka. På den tiden var ju arbetsterapeuter händiga CHRIS HENRIKSSON Det är väl lite av en slump, som så mycket här i livet. Jag ansågs vara händig och på den tiden var ju arbetsterapeuter händiga. Det var mycket slöjder och tekniker inblandat. Dessutom hade skolläkaren sagt till mig att sjuksköterska – som jag hade funderat på att bli – det skulle jag inte bli, för att jag var lite sned i ryggen och det var för tung belastning. Då lyssnade man ju på doktorn, så det var uteslutet då. Och det här att gå vidare till universitet efter studentexamen, det var inte så vanligt då.

Ulla Bellman var med och ordnade barnsjukhusets egen version av det populära radioprogrammet Barnens brevlåda.

13

Varför jag blev arbetsterapeut

Jag visste om att det fanns något som hette arbetsterapeut som arbetade inom sjukvården och hade utrymme att göra lite olika saker som hade med slöjd att göra. Och den yrkesvägledare som jag hade då i gymnasiet visste att jag funderade på arbetsterapeut. Så när jag var hos henne inför studentexamen och var lite velig, sa hon ”Då skickar jag upp dig till Karolinska sjukhuset för där finns det duktiga arbetsterapeuter.”

Han var väldigt trevlig och frågade mig om jag visste vad arbetsterapi var

EVA ANDRÉN Det beror på att jag inte fick praktik på något bygge. Jag skulle bli byggnadsingenjör, det var säkert. Men på sommaren var jag på en koloni och där trampade jag in ett musselskal i foten. Jag gick med det en tid och det blev en jättestor grej så att jag var tvungen att operera det i september. Och då kunde jag inte ha några skor. Min mamma hade tidigare anmält mig till en vävkurs och den var inom hus så den kunde jag gå. Där i ett rum bredvid satt Sven Andersson som var arbetsterapeut på Härlanda. Han kom in och pratade med mig. Han var väldigt trevlig och frågade mig om jag visste vad arbetsterapi var. ”Ingen aning”, sa jag. ”Det är ett jättetrevligt yrke. Du kan komma och titta hur vi har det på Härlanda”, sa han. Jag sa: ”Jag kan inte vara på sjukhus, jag svimmar så fort jag ser ett hårstrå eller en bomullsudd”. ”Man behöver man inte vara på sjukhus”, sa han. ”Man kan vara på mentalsjukhus och man kan vara på fängelset, du kan komma och titta hur det ser ut hos oss på fängelset. Och så finns det ett jättebra sanatorium här uppe, jag kan fråga om du kan få komma dit”. Och det fick jag, och det var trevligt. Så det är Svens fel att jag blev arbetsterapeut.

14

Pionjärerna

Här kunde man göra någonting för människorna ULLA NORDENSKIÖLD I början hade jag tänkt att bli handarbetslärarinna eller modedirektris, för jag var väldigt intresserad av textilier, färg och form. Men 1956 skulle jag ha ett sommarjobb och då fick jag ett på psykiatriska kliniken på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. När jag hade varit där – jag var väl där ett par månader – insåg jag att det här var ett yrke som skulle passa mig. Jag kände så tydligt att man kunde göra någonting för människorna som var där. På den tiden låg ju patienter mycket länge på våra sjukhus, så man lärde känna och fick god kontakt med de här personerna. Jag bara kände att detta skulle vara ett roligt yrke. KERSTIN OHLSON När jag var ung ville jag bli sjuksköterska, för det var liksom det som gällde. Sjuksköterska eller bibliotekarie. Jag började på sjuksköterske skolan 1954 och gick ett år. Jag hade haft lite praktik innan dess och det tyckte de inte om, för man skulle bli fostrad av dem från början. Så var det. Och jag vet inte varför. Jag är inte en så väldigt obstinat person, men jag tyckte efter ett år att nej, det var nog inte rätt. Jag började jobba på Götaverken, med båtar, i stället. Jag fick ett vikariat på ett kartritningskontor där. Och en gång när vi åkte de gamla spårvagnarna i Göteborg, där man satt mitt emot varann och vi åkte över Älvsborgsbron, så var det en kartritare som sa så här: ”Varför blir du inte arbetsterapeut?” ”Jaha”, sa jag, ”vad är det?”, ungefär. Jag hade haft lite praktik innan dess och det tyckte de inte om

15

Varför jag blev arbetsterapeut

Foto: TT Nyhetsbyrån

Estelle Bernadotte , 1904–1984, amerikansk- svensk filantrop. Gift med diplomaten Folke Berna dotte från 1928 till dennes död 1948. Hon var initiativ tagare till den första svenska kursen för arbets terapeuter som hölls 1944.

Estelle Bernadottes artikel bidrog INGRID PÅHLSSON Det var kombinationen av medicin och praktiskt arbete som gjorde det. Jag har alltid varit intresserad av handarbete och slöjd, men också medicin. Något annat som bidrog var att grevinnan Estelle Bernadotte hade skrivit en artikel om arbetsterapin som jag tyckte lät intressant. Hon hade sett i USA vilken nytta och glädje hennes far hade haft av att komma i kontakt med en arbetsterapeut.

16

Pionjärerna

Jag tänkte någonstans att det här med arbetsterapi var kul

KITTY GAHNSTRÖM STRANDQVIST Jag gick på Konstfack i Stockholm och ville under tiden där komma in på textil eller måleri, men det fick jag inte. Rektorn tog in mig till keramiken för att det var så få elever där. De skulle fylla en grupp. Och jag ville inte hålla på och bråka, för han gillade mig på något sätt. Men direkt efter utbildningen var jag bestämd på att jag inte ville vara keramiker. I stället fick jag sommarjobb på en psykiatrisk avdelning och jag kommer särskilt ihåg arbetsterapin. Där fick jag bland andra en patient, en ung kille, som sade att han ville sy svarta gardiner. Jag skulle ju inte vara emot några idéer och tankar, så vi gjorde svarta gardiner. Jag minns att jag tänkte någon stans att det här med arbetsterapi var kul.

Då skulle jag ju få använda mig av mina talanger

SOLWEIG RAMSING Jag var mycket kreativ som barn och ville egentligen bli konstnärinna, men det tyckte pappa inte var aktuellt. Han blev påverkad av en släkting som var yrkesvägledare och som föreslog att jag skulle bli arbetsterapeut, för då skulle jag ju få använda mig av mina talanger. Och på den vägen är det.

17

Kapitel 2 Vägen till utbildningen

Den som ville bli arbetsterapeut i mitten av förra seklet fick jobba länge för att ens kunna komma in på utbildningen. Flera års förberedande praktik och hantverkskurser var ett måste. Och några valde att kasta sig ut i det okända och studera i Danmark, Tyskland, Skottland eller England.

Pionjärerna

Det var en lång, lång väntan ULLA CARLBERG Hösten 1954 kom jag in på Steneby yrkesskolor . Där var kurser i träslöjd, metallslöjd, småslöjd, bokbinderi, målning och halm. Jag träffade väldigt många där som ville bli arbetsterapeuter, eftersom Steneby var starten på att kunna söka till Slöjdföreningen i Göteborg. Men det var en lång, lång väntan. Man tog bara in 20 elever vartannat år från hela Sverige. Det gällde att hela tiden samla på sig så många hantverkskurser som möjligt för att så småningom komma in. Plus intyg från sjukhuspraktik. Jag varvade hela tiden: småkurser i hantverk och jobb på sjukhus som sjukvårdsbiträde. Det kunde vara korgarbete hos en korgmakare i Åstorp i Skåne eller praktik på arbetsterapin på Stora Ekebergs sanatorium i Axvall utanför Skara. Jag fick tjänst som arbetsterapeut trots att jag var outbildad, men det var ett vårdhem för lättskötta psykiskt sjuka män. Sedan gick jag Tillskärarakademin i Stockholm. Och så var jag på Alexanderssons borstbinderi i Stockholm. Bland blinda borstbindare satt jag där som enda seende och band borstar. Jag kom in på Slöjdföreningen i augusti 1956. Efteråt har jag räknat ut att tillsammans med förutbildningen som man behövde för att komma in på Slöjdföreningen har jag inklusive arbetsterapeututbildningen använt mig av fyra och ett halvt år. Informationssamhället var ju annorlunda då SOLWEIG RAMSING Jag gick på Steneby i olika omgångar. Sista kursen där tror jag var 1960. Sedan ingick det att man skulle praktisera på mentalsjukhus och på vanligt sjukhus. Och det gjorde jag i perioder mellan kurserna. Ja, man fyllde ut så gott man kunde. Dessutom var jag terapibiträde och arbetade

Steneby yrkesskolor i Dals Långed, Dalsland, grundades 1934 för att erbjuda utbild ningar i hantverk. Heter 2019 Stenebyskolan och erbjuder högskoleförberedande kurser och Yh-utbildningar inom konst, design och hantverk. Stora Ekebergs sanatorium var ett sjukhus för tbc-pati enter som invigdes 1918. De lungsjuka började flyttas ut 1965, men det dröjde ända till 1976 för de 64 platserna för lungsjuka att flytta över till Kärnsjukhuset i Skövde. Från 1980 fanns två avdelningar för långvård och 1989 upphörde all landstingets sjukvårds verksamhet på Ekeberg. Det

har senare fungerat som vandrarhem och flykting boende.

Stockholms tillskärar akademi är en yrkesskola för mönsterkonstruktion och sömnad som startade 1913. Tllskärarakademier finns även i Göteborg och Malmö. Samt liga har verksamhet 2019.

19

Vägen till utbildningen

mycket på S:t Jörgens mentalsjukhus i arbetssalarna där. Sista praktiken var som assistent på medicinsk rehab på Sahlgrenska innan jag kom in på Slöjdfören ingens skola 1963. Jag fick söka reda på praktikställen helt och hållet själv. Det fanns ingen som hjälpte mig utan det var bara att söka. Under vägen träffade jag andra flickor som höll på med samma sak och fick information den vägen. Informationssamhället var ju annorlunda då. När man sedan sökte in visste man varför ULLA NORDENSKIÖLD För att bli arbetsterapeut på den tiden måste man ha väldigt mycket praktik och man skulle ha väldigt många konsthantverks kurser. Jag började med mina olika kurser i träslöjd och metallslöjd och korgarbete och allt vad det var. Och sedan började jag på olika sjukhus och den erfarenheten man fick då – att vara på ett åldringssjukhus, att vara på ett lungsjukhus, att vara på en psykavdelning – det var ju fantastiskt. När man sedan sökte in till utbildningen visste man varför man ville arbeta i det här yrket, eftersom man redan testat på så många ställen.

S:t Jörgens sjukhus var ett mentalsjukhus som fram till 1931 hette Göteborgs Hospital. Det hade anor tillbaka till medeltiden. Sjukhusets sista placering blev Hisingen, där de första byggnaderna invigdes 1872. Sjukhuset utökades under början av 1900-talet, men lades slutligen ner 1992. Husen revs i början av 2000-talet.

Jag kunde liksom inte se det som en mission att fylla

Vasa sjukhus öppnade 1888 som sjuk- och vårdhemmet ”Gibraltar Fattigvårds- och Försörjningsanstalt”. 1932 omorganiserades det till ett sjukhus för i huvudsak kroniskt sjuka och 1938 bytte det namn till Vasa sjukhus. Delar av området var vårdinrättning till 2000 då Chalmers tog över.

ANITA GILLNER FRANSSON Min första praktik var på Vasa sjukhus i Göteborg. Det var det förfärligaste jag kunde tänka mig. ”Ska jag jobba med detta tills jag går i pension? Aldrig på jorden!”. Man gick in i arbetssalen där några satt och sydde, och så kom det en patient i en av de här stora förfärliga rullstolarna med trähjul. Man fick skjuta in honom under någon vävstol eller någonting och så var det bra med det. Sedan gick man runt på avdelningarna och hade en korg med sig. Där var det lite pärlor och lite virknålar och lite saker. På ortopeden

20

Pionjärerna

kom man in på en sal med kanske åtta jättefina damer med läppstift. De låg med benen upp hela gänget, för de hade opererat hallux valgus och då låg man till sängs. Patienterna var trevliga. Man ville gärna göra mer med dem egentligen, när man nu ändå var där, men det fanns inte resurser eller tankar på det. Jag var ju bara praktikant och fick springa lite ärenden och köpa kaffebröd och sådana saker. Det var inkörsporten till arbetsterapin. Men jag var väldigt tvehågsen till om jag ville jobba med detta eftersom jag tyckte att det var värdelöst. Det var väl trevligt att tanterna blev glada över strasspärlor och så, men jag kunde liksom inte se det som en mission att fylla. Men på Vasa sjukhus träffade jag en arbetsterapeut som tyckte att jag borde få se arbetsterapi på ett annat sätt. Att jag borde praktisera hos hennes kontakt Miss Fulton i Aberdeen, Skottland. Hon var också en pionjär en gång i tiden. Alla de här länderna, England, Skottland, Tyskland och så, de hade jobbat upp en rehabilitering efter kriget. Det hade inte vi gjort. Även om det fanns öar av bra verksamhet även här som jag aldrig kommit nära. Så jag skickade mina papper till Miss Fulton och fick veta att jag kunde komma till Aberdeen och göra praktik i tre månader. Och under den tiden gick det upp ett ljus för mig. Då kom jag på vad det här yrket var för någonting. Varför har jag inte gjort mer korgar? ULLA BELLMAN Jag började som praktikant på arbetsterapin på barnsjukhuset, som nu är Annedalskliniken. Och så gick jag praktikant på arbetsterapin på psykiatriska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset. Efter det kände jag att jag var helt bestämd på att jag ville bli arbetsterapeut. Sedan gjorde jag också praktik vid Sanatorium Bellevue i Kreuzlingen i Schweiz. Det var en psykiatrisk klinik med en väldigt känd läkare, Dr Binswanger. Där satsade de mycket på den sociala träningen redan tidigt.

Margaret Barr Fulton , 1900–1989, Storbritanniens första arbetsterapeut, en av grundarna av World Federation of Occupational Therapists och dess första ordförande.

Ludwig Binswanger , 1881– 1966, schweizisk psykiatriker och föregångare inom fältet existensiell psykologi. Hans farfar, som också hette Ludwig Binswanger, grundade Sana torium Bellevue.

21

Vägen till utbildningen

Korgar från en utställning med föremål tillverkade i arbetsterapin.

Det var också så att vi göteborgare vi hade förmånen och kunna gå en treårig förstipulerad utbildning som ordnades i Göteborg för blivande arbets terapeuter som skulle söka in på Slöjdföreningens skola. Det var många olika hantverkskurser. Jag valde att gå extra kurser i metall- och träslöjd, för jag ivrade så för slöjd. Sedan var det massor med små kurser i korgmakeri och borstbinderi. Då gick vi hos de skickliga gubbarna i Haga som var riktiga korgbindare och borstmakare. Vi satt i deras verkstäder och gjorde ett visst antal korgar. Det

22

Pionjärerna

skulle vara olika tekniker och den sista korgen var äggkorg, då var det mäster stycket. Senare har jag tänkt ”varför har jag inte gjort mer korgar?”. Ja, sedan var det keramik, horn- och benslöjd, halmslöjd, vi skulle knyppla och göra batik. Det enda som var tråkigt var maskinskrivning. Höstterminen 1960 kom jag in på Slöjdföreningens utbildning till sysselsätt nings- och arbetsterapeut. Jätteglad var jag. Vi hade fått lämna in arbetsprover på vad vi hade tillverkat. Jag lämnade in en vävd kappa med tuskaftsvävt mönster i kanten som jag hade sytt och en bricka och en liten pigtittare som jag hade gjort i träslöjden. Vi har erfarenhet av svenska flickor CHRIS HENRIKSSON När jag var på Karolinska sjukhuset på praktik sade Ingrid Hildebeck så här: ”Vi arbetar för att få en bra utbildning här i Sverige men det kommer att dröja några år, så jag tycker du ska söka till England”. ”Jaha”, sa jag lite tveksamt, för det var ju ganska stort. Och då sa hon: ”Här får du en lista på skolorna i England, så kan du skriva till dem.” Varpå jag skrev ett brev till alla skolorna och frågade om man som svensk kunde få gå utbildningen där. Det var privata skolor så det var ganska höga kostnader. Dessutom var flera av skolorna inte så väldigt vänliga, utan sa att om du inte pratar och skriver engelska utan hinder, så kan vi tyvärr inte ta emot dig. Även om jag hade läst engelska praktiserade man aldrig språket på den tiden. Men min pappa sa: ”Åk iväg en termin och se vad du tycker”. Den ena skolan som svarade var Liverpool och den andra tror jag var Oxford. Liverpool-skolan svarade på ett väldigt vänligt sätt: ”Vi har erfarenhet av svenska flickor och det brukar gå bra. Du är välkommen.”

Pigtittare kallas även lådspegel. Det är en liten möbel bestående av spegel och en eller fler utdragbara lådor. Tänkt att stå på ett bord eller en byrå. Ingrid Hildebeck , 1905– 2012, en av de först utbil dade arbetsterapeuterna i Sverige. Svensk delegat i WFOT från starten.

23

Vägen till utbildningen

Det fanns fortfarande ingen utbildning i Sverige INGRID PÅHLSSON När jag på 40-talet blev intresserad av detta fanns det ingen utbildning i Sverige. Man talade om att starta en, och för och komma in där skulle man ha krigssjuksköterskeutbildning . Så jag gick igenom Röda Korsets krigssjuksköterskeutbildning. Jag var dels på S:t Eriks sjukhus i Stockholm, dels skulle jag varit ute på ett militärförband men fick lov att komma till Beckomberga istället. På så vis fick jag praktik både i det somatiska och det psykiatriska. När jag var färdig med det fanns fortfarande ingen utbildning i Sverige, men det fanns i Danmark. Min familj har alltid haft täta band till Danmark och många vänner här, så det var naturligt att jag sökte hit. 1947 började jag på skolan här i Köpenhamn. Det där med Steneby låg inte för mig BIRGITTA LUNDGREN-LINDQUIST Innan man började på utbildningen skulle man gå så många kurser, men jag gjorde inte det. Jag gick och flätade korg och jag gick och knypplade och jag gjorde lite andra småsaker men det där med Steneby låg inte för mig. Gunnel Nelson försökte övertala mig att gå utomlands med att det var en treårig utbildning. Därför sökte jag till Edinburgh, Oxford, Hannover och München. Efter att ha praktiserat på olika ställen fick jag till och med vikariera som arbetsterapeut. Ja, det var egentligen vansinnigt. Gunnel och jag och två till reste till Schweiz och passerade Hannover. Vi var och tittade på skolan där och den tyckte jag var helt avskyvärd. Sedan var vi i Basel. På hemvägen åkte Gunnel och jag till München och träffade rektorn för skolan där. Hon hade varit i Uppsala på 30-talet och talade lite svenska. På något sätt kändes det väldigt fint när hon sade ”du är välkommen hit”. Så det blev att jag åkte till München 1960 och började studera där.

Röda Korsets krigssjuk sköterskeutbildning var en åtta månaders lång snabbkurs för unga kvinnor som skulle kunna rycka in på sjukhusen när det upp stod vakanser under andra världskriget. Byggandet av Beckom berga sinnessjukhus i Bromma i västra Stockholm påbörjades 1929. När det öppnade helt 1935 hade sjukhuset 1 604 vårdplat ser. I mitten av 1900-talet var Beckomberga ett av Europas största mental sjukhus med över 2 000 platser. Sjukhuset lades ned 1995, men hade viss psy kiatriverksamhet fram till 2008. Byggnaderna är nu omvandlade till bostäder. Gunnel Nelson , 1933–1984, chefarbetsterapeut på Sahlgrenska, startade rehabiliteringskliniken i Danderyd, Föreningen Sveriges Arbetsterapeuters ordförande 1965–68. Arbetade mycket i utveck lingsländer såsom Pakistan. Avled i bilolycka i Zambia.

24

Pionjärerna

Verkstadsarbetet var det roliga EVA ANDRÉN Jag kom inte in på Steneby, utan fick skaffa mig förkunskaperna från andra håll. Praktik fick man nys om av andra, som visste att man skulle göra det. Man fick arbeta som terapiassistent. Och hade inte verkstadsarbete ingått så tror jag inte att jag hade fortsatt, för det var det som var det roliga. Helt plötsligt hade jag då alla de här uppsatta målen på olika kurser och kursutbildning. Och då kom jag in på Slöjdföreningen. Jag var i Lyon i Frankrike och gick elev KERSTIN SANDBERG Alla vi som sökte till den gamla skolutbildningen var tvungna att ha väldigt mycket förhandskunskaper när det gällde hantverk. Så precis som alla andra gick jag igenom Tillskärarakademien, vävskola, batik kurs, kurs i keramik och så vidare men vi var också tvungna att ha sjukvård. Vi skulle gå pottkusk i minst tre månader och helst skulle vi söka för att komma i närheten av arbetsterapi och patienter. Jag var på ett stort mentalsjukhus, Östra i Malmö , där de hade stora arbetssalar och där de hade en fantastisk rehabilite ring faktiskt. Och sedan gick jag elev lite här och var, jag var utomlands i Lyon i Frankrike och gick elev, och så småningom kom jag in på skolan i Örebro. Jaha, kunde man göra så här också? SOLWEIG RAMSING Jag gick på Steneby i omgångar. Däremellan praktiserade jag på mentalsjukhus och vanliga sjukhus. Genom praktiken på neurorehab på Sahlgrenska i Göteborg öppnade sig en ny värld för mig. Jaha, kunde man göra så här också? Med teamarbete och rehabilitering av hela människan. Efter fem år av förberedelser och praktik gick jag sedan på Slöjdföreningen.

Examensmiddag 1957 i Göteborg med bland andra Kerstin Ohlson och Gunnel Nelson. Under festen minns Kerstin Ohlson att professor Bo Ingelmark sade: ”Nå vad skall jag nu säga till mina kollegor att ni är för några”. Så var det på 1950-talet. Pottkusk var en nedsättande beteckning för vårdbiträde, an spelar på att dessa främst skulle tömma bäcken och pottor. Malmö Östra sjukhus var 1935–1995 Malmö stads mental sjukhus. Sjukhuset byggdes till en början med åtta paviljonger och hade när det öppnades 512 vårdplatser. Fullt utbyggt på 1970-talet hade det drygt 800 platser. I dag finns på platsen bland annat studentbostäder och en solcellspark. Planer finns också på 700 bostäder.

25

Vägen till utbildningen

Arbetsterapisal på Ren strömska sjukhuset, 1960-tal. Sjukhuset låg i Kålltorp i Göteborg och var ett sanatorium för tuber kulospatienter. Det invigdes 1913. Verksamheten kom så småningom att utvecklas till ett modernt lungsjukhus med thoraxkirurgi och lung fysiologiskt laboratorium. 1995 flyttade kliniken till Sahlgrenska sjukhuset och 2008 blev huset bostäder.

Där väcktes en vrede över att människor hade det så eländigt

BETH KAUFFELDT Jag började inrikta mig på att bli arbetsterapeut och tänkte att det svåraste skulle nog vara att arbeta inom psykiatri, så det var lika bra att göra det först. På hösten -57 fick jag arbete som vikarierande skötare på S:t Jörgen i Göteborg. Det var ett stort statligt mentalsjukhus med många avdelningar och stora inhägnade rastgårdar. Direkt utan förkunskaper fick jag arbeta både på ”Stormen”, den oroligaste avdelningen, och på ”Lugna kvin nor” samt på en öppenavdelning. När jag tänker tillbaka var nog avdelningen Lugna kvinnor minst lika skrämmande som Stormen. På Lugna kvinnor satt

26

Pionjärerna

kvinnorna helt stilla utan att ta sig för någonting vilket upplevdes skrämmande för en ung flicka full av energi. De verkade neddrogade, uppradade på lång bänk-väggen helt stilla. Psykofarmaka hade börjat användas helt nyligen och jag förmodar att man var osäker på medicineringen. Hur det var på Stormen beskrivs bäst genom avdelningens namn. Att jag skulle söka mig till arbetsterapi inom psykiatri trodde jag aldrig den gången då jag först kom i kontakt med psykiatrin som 19-åring på S:t Jörgen. Men jag tror att där väcktes en vrede över att människor hade det så eländigt. Jag kände att jag ville arbeta för att det skulle bli bättre. Denna energi bar jag med mig under många år. Resten av -59 fram till hösten -62 praktiserade jag som vårdbiträde på Sahl grenska sjukhuset, som arbetsterapibiträde på Barnsjukhuset, på Renströmska sjukhuset , som var ett sanatorium i Göteborg, och som väverska på Lillhagens mentalsjukhus i Göteborg. Efter ett år där kom jag till slut in på det avslutande året på Slöjdföreningens skola år 1962. Då hade jag 40 månaders praktik. Det var ändå inte den längsta praktiktiden. Den kunde i själva verket vara flera år längre. Trots allt var det en otrolig källa av erfarenhet, som jag haft nytta av i mitt yrke längre fram.

Lillhagens mentalsjuk hus låg liksom S:t Jörgen på Hisingen i Göteborg. Det invigdes 1935 som en särskild anstalt för akut psykiskt sjuka. Verk samheten utvecklades starkt under 1970-talet, men började avvecklas i samband med psykiatri reformen på 1990-talet. De sista psykiatripatien terna flyttade därifrån 2006 och 2013 upphörde även den rättspsykiatris ka verksamheten.

27

Kapitel 3 Utbildningens innehåll

En blandning av keramik och psykiatri, korgbinderi och anatomi, tygtryck och neurologi präglade utbildningen till arbetsterapeut. I utlandet fick man också praktisera i vården, eller lära sig bokföring. Det var dock inte alltid klart vad man skulle ha kunskaperna till och för vems skull man lärde sig dem.

28

Pionjärerna

Det skulle visa vidden av den hantverkskunskap man hade bakom sig ULLA CARLBERG Jag togs in med arbetsprover. Då skickade man iväg till Göteborg en stor kartong med de saker som man hade tillverkat. Jag vet att en kompis till mig, som också togs in, hon hade skickat iväg ett helt bord så det kunde vara stora saker, men det hade inte jag utan det var trägrejer, och knyppling förstås: Det skulle man verkligen visa på och jag var duktig i knyppling, det var sömnad. Jag hade gått några kurser i komposition och målning. Man fick själv bestämma vad man skickade in, för det skulle visa vidden av den hantverkskunskap man hade bakom sig. Det var en särskild kurs för utbildning av arbets- och sysselsättningsterapeu ter. Vi hade till och med en ring, en silverring med guldkant på, som det stod ”arbets- och sysselsättnings-terapeut”, som vi fick köpa när vi var färdiga. Utbildningen var ett läsår, och det var en kombination av fortsatt hantverks utbildning och medicinsk utbildning. Det var anatomi, fysiologi, medicin, neurologi, psykologi och även teckning, modellering, pappslöjd, teckning och keramik. Komposition av textiltryck och konstsöm. Och stillära 30 timmar. Förutom de betygen hade man talteknik till exempel. Och ortopedi 15 timmar. Sedan hade vi läderslöjd 30 timmar, men det fick vi inga betyg i. Och psykiatri och psykopatologi.

Han lärde oss väldigt noga hur handens normalgrepp var

ULLA NORDENSKIÖLD Vi hade väldigt roligt, vi som kom in på Slöjdfören ingen 1959. Där läste man ju medicinska ämnen, dock inte alla som man hade behövt. Vi hade lustiga läkare som lärare. Jag kommer ihåg ortopedläkaren;

29

Utbildningens innehåll

Han lärde oss väldigt noga hur handens normalgrepp var. Det var ”det funk tionella greppet, apelsingreppet eller bröstgreppet”. Psykiatri och fysiologi hade vi också, men det var väldigt mycket anatomi. Det var det stora ämnet och vi var alltid rädda när vi skulle få de tentorna. Vi hade konsthistoria med Göran Axel-Nilsson , chefen för Röhsska, som var mycket populär bland eleverna. Vi hade skulptur, och det hade vi inte haft som förberedande. Och sedan hade vi då knyppling, det var otroligt att få lära sig det här enormt fina konsthantverket. Och bokbinderi var också väldigt roligt. Vi hade helt fulla dagar, det var som korvstoppning hela tiden. Det som saknades bland ämnena var rehabilitering. Det talades det inte om, det fanns inte då. Men vi hade arbetsterapins teori eller metoder. I det ämnet hade vi som tur var Gunnel Nelson. Gunnel var ju en underbar kollega som dog alldeles för tidigt. Hon hade varit i Schweiz och hon var en handlings kraftig kvinna, så hon hade fått kontakt med arbetsterapeuter i Schweiz som kom över till oss och pratade. Framför allt pratade de om splints , som man inte hade hört talas om förut. Hårda otäcka splints, tyckte vi, men det var ju fantastiskt spännande. Och Gunnel pratade om neurologi. Hon pratade om hur man skulle beröra. Och framför allt var hon duktig inom handkirurgi. Hennes undervisning skapade helt plötsligt nya tankar i oss: ”Vad ska det här konsthantverket göra egentligen? Varför läser vi det?” Vi överlevde och vi lärde oss på det ANITA GILLNER FRANSSON Det var anatomi och de olika sjukdomslärorna och allt det teoretiska. Psykologi och allt vad det var. Sedan var det teknikerna, naturligtvis. Men huvudämnet var alltid tillämpningen. Alltid. Så om vi var i väven, till exempel, då skulle man själv sätta upp en bordsväv med en hand, ett öga, ett halvt ben och så vidare. Man skulle alltid jobba på det sättet. Det var fortfarande teknikerna, fast på ett annat sätt.

Göran Axel-Nilsson , 1907–1999, var inten dent och museichef på Röhsska konstslöjdmuse et i Göteborg 1945–1972 samt inspektor vid Slöjd föreningens skola/Konst industriskolan i Göteborg 1956–1972.

Splints är ortoser, på den tiden mer lika immobilise rande spjälningar. Ortos av det grekiska ordet orthos som betyder rak.

30

Pionjärerna

Varje termin var det examen i olika avsnitt. Det muntliga var mycket hysch hysch och vi väntade i en korridor, men de som var klara gick ut på ett annat ställe. En egenskap som examinatorerna tryckte på var att man alltid skulle vara beredd på saker som man inte trodde skulle hända. Ett exempel var när jag valde skoputsning som aktivitet. Jag hade tidigare fått i uppgift att putsa skor med en grupp utvecklingshämmade och tänkte att det var en bra grej. Men för säkerhets skull skaffade jag små tygbitar, knappar och lite nålar på vägen till examen. Och så kommer jag dit och alla har filttofflor på sig. Men jag klarade mig. En kurskamrat skulle lära ut en dans eller någonting, för det här gällde att leda en gruppaktivitet. Då skulle hon ha en bandspelare, men examinatorerna drog ut propparna så det var ingen el. Gruppen fick sjunga i stället. De gjorde sådana saker emot oss, men vi överlevde och vi lärde oss på det. CHRIS HENRIKSSON Utbildningen i Liverpool började med tre månaders provtermin. Under den tiden läste vi anatomi och psykologi samt olika tekniker. Det fanns ett antal tekniker och så skulle man välja fem av dem. Jag valde läderarbete, keramik, tygtryck, papperstryck och dockteater. Det bör ha varit ytterligare en men det kommer jag inte ihåg just nu. Det var -60 jag började och -63 var jag klar med utbildningen. Vi under visades i anatomi, fysiologi, psykiatri och sjukdomslära med medicin och kirurgi. Egentligen var det väldigt likt Sverige när det gällde den teoretiska biten. Utöver det hade vi såklart också den arbetsterapeutiska tillämpningen. En del av tillämpningen gjordes på skolan och resten gjordes ute på praktik. Vi hade förstås också ADL-träning och sådant på skolan. Egentligen var det väldigt likt Sverige när det gällde den teoretiska biten

Linoleumtryck övade hand styrka och patienten fick ett konstverk som resultat.

31

Utbildningens innehåll

Vi hade två långa praktikperioder och en av dem var på Southport Promen ade Hospital. Dit fick man åka tåg. Det var ett ryggmärgscenter, vilket var väldigt intressant. Där satt pojkarna i sina rullstolar med svåra skador. Det var faktiskt bara pojkar på den enheten och de var pigga och trevliga. De tyckte förstås att det var roligt med de här tjejerna som kom. I England var det terminsavgifter och till det kom levnadskostnader. Men rektor begrep det. Dels hade hon själv varit utomlands, dels förstod hon väl att jag inte hade hur mycket pengar som helst, så jag blev erbjuden att vara något de kallade ”student staff”. Då fick jag bo gratis på skolan tillsammans med en annan studerande. Vi fick sköta om katten och vi fick ta hand om mjölken som levererades till trappan på morgonen och vi fick koka te till lärarna morgon, förmiddag och eftermiddag. Och så fick vi se till att det var låst och släckt på kvällen. Det var förhållandevis få sysslor, men det betydde väldigt mycket att vi fick bo där.

Knyppling skrattar man ofta åt, men det ska man inte göra

INGRID PÅHLSSON Utbildningen i Danmark var två och ett halvt år. Alltså två år teori i Köpenhamn och ett halvt år i praktik. Kurserna i det medicinska var ganska ytliga, men vi hade anatomi, fysiologi, en hel massa psykologi, medi cinsk kirurgi, ortopedi, barnsjukdomar och psykiska sjukdomar. Och så lärde vi bokföring. Vi skulle ju hålla reda på utgifter och inkomster. Utöver det var det alla olika tekniker: handarbete, broderi, stickning, virkning och sådant. Vi hade träslöjd och vi hade metallslöjd. Men vi fick inte lära oss att analysera vad själva aktiviteten innehåller. Det är något som kom först mycket senare.

32

Pionjärerna

Knyppling i arbetsterapin på Karolinska sjukhuset, Stockholm.

Och knyppling hade vi. Jag tycker det är ett fantastiskt hantverk när man ser på vad det innehåller: sätta nålen i hålen, koncentration, fingerfärdighet, logik och att upprepa samma rörelse. Knyppling skrattar man ofta åt, men det ska man inte göra.

33

Utbildningens innehåll

Tänkandet var väldigt teoretiskt KERSTIN OHLSON Det var mycket teoretiska, medicinska, ämnen. Vi hade rektorn från socialhögskolan som lärare, så vi skulle kunna lite sociala frågor. Och vi hade en distriktsläkare som undervisade i medicin. Tänkandet var väldigt teoretiskt. Man hade inget praktiskt tänkande. Just inom ämnet arbetsterapi hade man ingen erfarenhet. Sedan var det konsthistoria, konstsömnad, keramik. Och talteknik, som var spännande och lite laddat. Det var inget som vi lärde oss i vanliga skolan, att man fick prata. Man fick ju mest hålla tyst. Jag visste inte kärnan i arbetsterapi KERSTIN SANDBERG Det var en mix av medicin och fysiologi och sjukdomslära och sådana ämnen. Vi hade nog ganska bra lärare. Och vi hade fantastiska lärare i hantverken, där kunde man fördjupa sig. Men jag saknade rehabilitering på schemat. Jag vet inte om det är jag som inte har lyssnat, men efteråt kände jag att jag inte kunde rehabilitering. Och jag visste inte kärnan i arbetsterapi. Jag var jämt uppe på expeditionen och bråkade KITTY GAHNSTRÖM STRANDQVIST Till viss del tyckte jag att vi fick lära oss det som en arbetsterapeut ska kunna, men jag tyckte att vi hade för lite psykologi. Jag ville ha dubbelt upp, så jag var jämt uppe på expeditionen och bråkade. Utbildning i psykiatri fick vi ganska bra av någon som jobbade på Lillhagens Sjukhus. Men då var jag där igen och bråkade och sade att det här skulle vi vilja ha mycket mer av.

34

Pionjärerna

Vi gjorde en studieresa med hela gruppen till England och besökte en psykia trisk klinik som jag blev så förtjust i. Nästföljande år fick jag ett stipendium för att åka dit igen och stannade en månad. De arbetade mycket med grupp dynamik, det var det nya. Och läkarna var med och de var väldigt omtänk samma. I Sverige på den tiden fanns det inga rehabteam i psykiatri där det ingick läkare.

35

Kapitel 4 Livet på kliniken – om arbetets innehåll och hierarkier

Mycket av utrustningen på klinikerna var gammaldags, och ibland även tänkandet. Men många av arbetsterapeuterna fick också vara med och starta eller förändra verksamheter i linje med helt nya idéer, som teamarbete och utlandsrehab. Det fanns också ofta gott om pengar och resurser till att sätta allt det nya i verket.

36

Pionjärerna

Jag var ganska ensam som arbetsterapeut i psykiatrin

ULLA CARLBERG Efter att jag gått ut i Göteborg blev min första längre tjänst på psykiatriska kliniken i Halmstad. Där var jag 2,5–3 år under 1958–60. Jag gjorde det som var mest naturligt för all arbetsterapi då, och det var att sköta om arbetssalarna som fanns på varje psykiatrisk klinik. Ibland var det i källaren och ibland någon annanstans i sjukhusbyggnaden, men det var inrättat ganska många rum på kliniken som var utrustade med vävstolar, med hyvelbänkar, med bord och stolar så att man kunde ha olika typer av aktiviteter. Där fanns material och verktyg så att man kunde göra nästan precis vad man ville. För de psykiatriska patienterna handlade det ju om att upprätthålla en aktivitet. Jag hade begränsad kontakt med läkarna och visste knappt vilka diagnoser patienterna hade. Det började komma så smått att läkarna ibland kom till arbetsterapin när de gick ronden. I Halmstad fanns en kvinnlig läkare som var väldigt intresserad av aktiviteter och sysselsättning. Hon satt gärna en liten stund på arbetsterapin och pratade lite grann, men annars visste jag inte så mycket om vilken övrig behandling patienterna fick. Från sjuksköterskorna fick jag ibland höra att ”den patienten kommer inte för hon får elbehandling i dag” eller ”hon har sömnkur”, som de hade på den tiden i psykiatrin, så jag visste något lite men inte mycket. Jag var ganska ensam som arbetsterapeut, skulle jag vilja säga. Det var jag som styrde det hela och jag hade hela ansvaret och det var ingen som satte i fråga om jag gjorde rätt eller fel eller någonting sådant där. Jag gjorde så gott jag kunde med den erfarenheten jag hade bakom mig. Och den ökade ju efterhand förstås så att man hela tiden förstod lite mer.

37

Livet på kliniken – om arbetets innehåll och hierarkier

Det var spännande att se om våra aktiviteter gjorde någon nytta

ULLA NORDENSKIÖLD Tore Broman var professor inom neurologi och hans fru Ann-Mari var en jättebra rehabläkare. De hade för sig att de skulle starta ett sjukhus på Teneriffa, Vintersol . Jag blev tillfrågad om jag ville vara med. Det är mer än 50 år sedan nu. Vi åkte i oktober 1965. Det var Ann-Mari Broman, en sjukgymnast och jag. Vi var där 14 dagar innan patienterna kom för att köpa allting som vi skulle ha och ordna allt material i lokalerna. Det var ju en fantastisk upplevelse får jag säga. Vintersol var för ms-patienter. De skulle ha kalla bad, kyla var bra för dem, och så skulle de ha handträning. Vi jobbade i team, arbetsterapeuter och sjuk gymnaster. Jag tyckte redan då att det var spännande att se om våra aktiviteter gjorde någon nytta, så vi filmade när patienter skulle läsa. Först såg vi hur länge patienten orkade läsa. Sedan fick hon gå ner i det kalla badet, och så fortsatte hon att läsa efteråt. Då kunde hon läsa lite fler meningar. Och likadant när hon skrev på maskin. Jag gjorde några sådana studier, som finns filmade. Alla patienter skulle sitta stilla inomhus ANITA GILLNER FRANSSON Jag kom hem från Skottland -63 och mitt första jobb var två veckors tjänstgöring på Mölndals sjukhus. Då tänkte jag att ”aldrig i jorden att jag ska vara arbetsterapeut i Sverige”. På den avdelningen var det ungdomar. Den jag vikarierade för hade fått en korg med saker och alla patienter skulle sitta stilla inomhus. Men solen sken och gräsmattan låg där ute och jag tänkte att vi måste ut och röra på oss lite grann. Sträcka på oss. Jag hade en boll. Men jag blev åthutad för det var sjukgymnastens jobb, inte mitt. Så jag gjorde klart mitt vikariat där bara. Och rörde på deras armar i smyg och så.

Tore Broman 1908–2000 och Ann-Mari Broman 1914–1984. Den förre var professor i neurologi på Sahlgrenska universitets sjukhuset i Göteborg fram till pensionen 1974. Han skapade specialistmot tagningar för patienter med multipel skleros, parkinson och epilepsi långt innan detta var van ligt på neurologkliniker. Vintersol i Los Christian os på Kanarieön Teneriffa är en anläggning för neurologisk rehabilitering för patienter med exem pelvis multipel skleros (ms), Parkinson, stroke, postpolio och muskel dystrofier samt reumato logisk rehabilitering för patienter med sjukdomar som RA, Bechterew och juvenil artrit. Vintersol drivs i dag av ett bolag, men huset är stiftelseägt.

38

Pionjärerna

Alla andra kom till barnet, barnet skulle inte behöva åka runt

ULLA BELLMAN När jag hade gått min kompletteringskurs 1974 kom jag till barnkliniken på Östra Sjukhuset. Då fanns där ingen arbetsterapi, utan det fanns en lekterapiavdelning. Jag började jobba som arbetsterapeut i lekterapin och sedan startade jag upp en arbetsterapiverksamhet på barnkliniken. Där arbetade jag med rehabilitering av reumatiska sjukdomar, brännskador, traumatiska sjukdomar eller skador och barn med neurologiska sjukdomar. Allt var kopplat till olika behandlingsteam. Arbetsterapeuten ansvarade för rehabilitering av övre extremiteter, som vi säger, hand och arm. Plus helheten förstås, helhetssynen. Det är intressant att arbeta i team. Vi kunde lägga upp en rehabplan för våra barn. Alla personer som barnen behövde kom till barnet på barnkliniken. Den enda som inte kom var bettfysiologen , för de behövde väl sina apparater för att kunna undersöka barnen. Men alla andra kom till barnet, barnet skulle inte behöva åka runt. Det var modernt. Nytänkande. Vi kunde även arbeta med specifika övningar som att träna upp rörlighet, samordning av muskler, grepp och muskelstyrka genom anpassade aktiviteter. I och med att vi kunde samla olika patientgrupper så fick de möjlighet att mötas i grupp och träna tillsammans med likasinnade. Det ökar barnens motivation och ger möjlighet till att utbyta erfarenheter och kan ge bättre resultat. Då kunde de också få information i grupp. Genom ökade kunskaper kunde var och en ta eget ansvar och påverka sin ADL-situation. Det är så vi ville ha det. Och så arbetas det ju mycket i dag. Vi som arbetade inom olika team på barnklinik hade kontakt. Till exempel Karolinska sjukhuset som arbetade med barnreumatiker och med brännskador. Jag var också i kontakt med kollegorna i Lund på barnreumatikerenheten som också arbetade i team. Och med andra platser i landet. Det var viktigt att vi

Bettfysiolog är en specialisttandläkare vars expertis är tuggapparaten och som utreder och behandlar smärta i ansikte och käkar eller svårigheter vid gapning och tuggning.

39