Pionjärerna

Pionjärerna

Jag var ganska ensam som arbetsterapeut i psykiatrin

ULLA CARLBERG Efter att jag gått ut i Göteborg blev min första längre tjänst på psykiatriska kliniken i Halmstad. Där var jag 2,5–3 år under 1958–60. Jag gjorde det som var mest naturligt för all arbetsterapi då, och det var att sköta om arbetssalarna som fanns på varje psykiatrisk klinik. Ibland var det i källaren och ibland någon annanstans i sjukhusbyggnaden, men det var inrättat ganska många rum på kliniken som var utrustade med vävstolar, med hyvelbänkar, med bord och stolar så att man kunde ha olika typer av aktiviteter. Där fanns material och verktyg så att man kunde göra nästan precis vad man ville. För de psykiatriska patienterna handlade det ju om att upprätthålla en aktivitet. Jag hade begränsad kontakt med läkarna och visste knappt vilka diagnoser patienterna hade. Det började komma så smått att läkarna ibland kom till arbetsterapin när de gick ronden. I Halmstad fanns en kvinnlig läkare som var väldigt intresserad av aktiviteter och sysselsättning. Hon satt gärna en liten stund på arbetsterapin och pratade lite grann, men annars visste jag inte så mycket om vilken övrig behandling patienterna fick. Från sjuksköterskorna fick jag ibland höra att ”den patienten kommer inte för hon får elbehandling i dag” eller ”hon har sömnkur”, som de hade på den tiden i psykiatrin, så jag visste något lite men inte mycket. Jag var ganska ensam som arbetsterapeut, skulle jag vilja säga. Det var jag som styrde det hela och jag hade hela ansvaret och det var ingen som satte i fråga om jag gjorde rätt eller fel eller någonting sådant där. Jag gjorde så gott jag kunde med den erfarenheten jag hade bakom mig. Och den ökade ju efterhand förstås så att man hela tiden förstod lite mer.

37