Pionjärerna

Pionjärerna

”Men du skulle ju söka chefstjänsten. Det finns inte så många med erfarenhet i rehabilitering, så nu söker du den”, sa han. Varpå jag sökte och fick den. Vi fick inga patienter förrän på nyåret, så vi hade hela hösten att förbereda oss på. Det hade man aldrig fått i dag. Och sedan kom patienterna pö om pö. Ett par till att börja med och sedan fler undan för undan. På avdelningen fanns en kurator, en psykolog, två eller tre sjukgymnaster och ett par sjuksköterskor och undersköterskor.

Jag hade ju en utländsk examen, men vad var den värd?

BIRGITTA LUNDGREN-LINDQUIST När jag kom hem till Sverige efter Tyskland fick jag inget jobb alls. Jag åkte runt på flera ställen och försökte få jobb med mina betyg. Jag hade ju en utländsk examen. Den var treårig, men vad var den värd? Så småningom hamnade jag i Kållered där jag arbetade med utvecklings störda, därefter på Sahlgrenska och sedan på rehabiliteringskliniken i Lund. Då fick jag en plats på en kurs i funktionell terapi i Basel i Schweiz, och när jag kom därifrån började jag på rehab på distriktsarbetsterapin på Sahlgrenska i Göteborg. Arkitekterna ville veta vad som behövdes CHRIS HENRIKSSON 1965–66 skulle även alla långvårdskliniker och sjukhem ha arbetsterapi. Det växte ju väldigt fort då i slutet av 60-talet, början av 70-talet. På de här ställena skulle det vara arbetsterapienheter och arkitekterna ville veta vad som behövdes där: Vilken golvyta, vilka rum och så vidare. Vi som var utbildade kallades in för att hjälpa till, trots att vi inte hade så

41