Pionjärerna

Livet på kliniken – om arbetets innehåll och hierarkier

ville bidra med någonting egentligen. Då fick jag en riktig föreläsning: ”Är Fru Olsson gift och har barn? Då ger ni ju inte barnen de fina glasen att torka, utan besticken.” Med det ville han säga att förr i världen fick patienterna repa drev, alltså riva upp tågvirke. Vi fick inget extra material, men då beklagade jag mig för professor Frej som var min chef på manliga avdelningen. Han frågade mig i matkön på lunchen om jag hade fått något svar från sysslo mannen. Nej, sade jag. Då gav han mig en hundring, och det var ganska mycket. Från sin ficka. Så okonventionellt. Det var riktigt häftigt.

Jag kände mig väldigt åsidosatt när logopederna kom

SOLWEIG RAMSING Eftersom jag hamnade inom afasi och hade specialiserat mig på det och byggt upp allt runt omkring där, så är det klart att jag kände mig väldigt åsidosatt när logopederna kom. Först utnyttjades man som handledare. Sen så förkastades man. Men jag var ju inte intresserad av arti kulationen, utan jag var intresserad av skadan i hjärnan och språkförmågan och patientens förmåga att återhämta sig. Och klara sig i det dagliga livet. Det var som att vända på en oljetanker ANITA GILLNER FRANSSON Intendenten på Vasa sjukhus ringde mig och sade att han insett att de behövde ändra inriktning där. Han sade såhär ”jag har en ambition med arbetsterapin, det ska bli någonting mer, och du har utbildning en och kan detta”. Så jag fick en tjänst och det första var att jag måste bekanta mig med det där jäkla stället och alla de här avdelningarna och förutsättning arna och så. Jag tyckte att vi skulle ha några vettiga remisser och vi skulle göra en hel del förändringar. Men det gick så sakta. Det var som att vända på en

46