Pionjärerna

Pionjärerna

of Pennsylvania i Philadelphia i ett år och sedan arbetade jag ett halvt år extra. Praktiken gjorde jag på olika ställen. Jag var på ett vanligt rehabcenter. Jag var på ett psykiatriskt sjukhus, vilket var fantastiskt och med mycket teoretisk utbildning. Men det som helt har präglat hela mitt arbetsliv var att jag våren 1950 kom till Dr Phelps på Childen’s Rehabilitation Institute i Cockeysville där man hade cerebral pares-behandling. På det stället började mitt intresse för att dokumentera och analysera. Vi skulle skriva upp hur många minuter vi behandlade barnen med de olika medlen. Man får säga att det var tidigt, men både England och Amerika hade ju erfarenheten från kriget med soldaterna. Därför var de så långt framför oss andra. 1990 gick jag i pension. Men det var en fantastisk pension, eftersom 14 dagar innan jag skulle sluta blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att åka ner till ett barnhem i Rumänien. Fullständigt fåraktigt sa jag till läkaren som frågade mig: ”jamen, jag ska ju gå i pension.” ”Ja, dessbättre”, sa han, ”då behöver du inte söka tjänstledigt.” Det slutade med att jag var där nere nio gånger under 10–11 år och under visade och behandlade barn. Jag har en mycket god vän i Rumänien som är psykolog. Tillsammans gjorde vi planer och vi kämpade för att få starta en rik tig arbetsterapeututbildning, men det var förgäves. Myndigheterna sa att man inte ska utbilda till arbetslöshet. Och det fanns ju inte riktigt några tjänster.

Winthrop Morgan Phelps , 1893–1971, amerikansk läkare och ortopedkirurg som under 1920-talet blev intresserad av barn och unga med cerebral pares. Han insisterade på att de drabbade barnen inte alltid var mentalt efterblivna, utan att de bara brast i sin motoriska kontroll. Han var övertygad om att dessa ungdomar i många fall kunde bli produktiva samhällsmedborgare. Han startade kliniker för cp-skadade i Maryland och Baltimore för att sedan sprida dessa över hela USA.

89