Pionjärerna

Pionjärerna

Man kunde inte se rehabiliteringen i det där garnnystanet

SOLWEIG RAMSING När jag var klar på Slöjdföreningen jobbade jag på Sahlgrenska från hösten -64. Sedan gick jag på våren -65 en kurs i afasi rehabilitering för Tore Broman och det var något alldeles nytt. Han trodde mycket på arbetsterapeuter i den praktiska träningen av afasipatienterna. Det var en väldigt rolig kurs. Man fick tränga in i sådant som hjärnans funktion och språkförmågan. Det var en väldigt stark förändring i synsätt på vad arbetsterapi skulle vara vid den här tiden, under 1960-talet. Vi som var utbildade då, som hade kommit in med rehabiliteringen direkt, vi hade kanske en lite nedlåtande syn på de som höll på med korgen på armen. Man kunde inte se rehabiliteringen i det där garnnystanet. Men det kan jag se i dag. Jag vet inte vart vi är på väg ULLA NORDENSKIÖLD På 50- och 60-talen, då byggde vi upp vår utbildning, under 70-talet började vi utveckla vad det egentligen är vi ska göra som arbetsterapeuter. Vi hade inga behandlingsprogram så vi utvecklade behand lingsprogram. 80-talet var att ifrågasätta: gör vi någon nytta med det vi gör? Och det var också nya instrument som kom. Och -80/-90-talet, då började man tänka på forskning. Nu kan jag vara tveksam till vart vi är på väg, är vi ett medicinskt ämne? Man tar bort mycket av den här medicinska kunskapen och lägger in jag vet inte vad istället. Jag hör klagomål på att de ämnen som jag är mest kunnig i, inom reumatologi och handkirurgi till exempel, där har man minskat jättemycket. Och rehabilitering har man minskat. Så jag vet inte vart vi är på väg. Är man inte stolt över att vi är en medicinsk profession? För det finns ju väldigt många andra professioner nu som vill komma in på våra

91