Arbetsterapeuten-1-2020

cer. Det ger en känsla av superpowers mellan varven. Slutligen skickar Louise med några tips till dig som möter canceröver levare i jobbet: – Lägg inte huvudet på sned, utan säg i stället: ”Jag ser här att du har haft cancer, det är förjävligt. Vill du berätta hur det är i dag?” Tillskriv inte någon att den är fantastiskt stark, en kämpe eller beundransvärd eller bla bla bla. Utan var människa och fundera på hur det skulle vara om du själv hade åkt på världens käft smäll i livet. Förminska inte. Våga prata om det, och vet du inte vad du ska säga så säg: ”Jag tycker att det här är skitläskigt, kan du förklara för mig hur det är?” I stället för ”här får du en rosa t-shirt, nu springer vi ett lopp ihop!” Och sen, ta krämpor på allvar. Hela kroppen tar stryk av cell gifter, alla snabbväxande celler dör. Det handlar om hjärntrötthet, neuro pati, diffus smärta och muskelför tvining … Till tipslistan vill jag som skriver detta göra ett tillägg. Läs: Jag, din cancerkompis . ¶

hand om själen under, och inte minst efter, cancerbehandling. Du är ut checkad och får bara gå på kontroll en gång per år, när du vet att du haft den dödligaste formen av bröst cancer. I ärlighetens namn, hälften av dem jag lärt känna med trippel negativ bröstcancer ligger numera under jord. Louise saknar också berättelser som breddar bilden av cancer och är inner ligt trött på reportage om medelålders kvinnor som ”vågat” säga upp sig, bytt bana eller slutat jobba. De har all tid en partner som försörjer dem. Var är alla ensamstående, unga, nyskilda om sex och dejting. Om lyckan i att hitta en ny stor kärlek, trots att man har ett rejält bagage. Även den van liga frågan till canceröverlevare, den om man blivit en bättre människa, finns med. Verkligen inte, kommer svaret blixtsnabbt. Men annorlunda. – Jag tar inte skit längre, jag säger vad jag behöver, ber om hjälp, är mer livsbejakande, mindre svart-vit och framför allt känner jag att det bara är en grej jag är rädd för och det är can och de vars part ner inte fixar att du får cancer? Bland bilderna finns även flera

dumma, opsykologiska saker till sina barn som inte vill ha en cancersjuk mamma: ”Jag kan ju för böveln inte hjälpa att jag är sjuk! Vill du att jag ska dö?” – Jag var inte lugn och balanserad, och höll saker i olika boxar. Och det har vi levt med. Så på temat barn finns också bilder om sorgen, ilskan och vanmakten när ens barn flera år senare lider av post traumatisk stress. Louise dotters ång est och sömnproblem slutade i ett självskadebeteende där hon som nio åring skar sig. Och där bup till en bör jan ifrågasatte Louise och först efter en lång kamp hjälpte till. – Det enda jag har gjort är att över leva cancer, säger Louise och berättar att i dag får de bra stöd och hennes dotter mår mycket bättre. Andra ämnen som lyfts i teckning arna är vikten av att bli sedd som människa och inte bara som patient och hur det är att alltid vara yngst i väntrummet. – När jag var på rehab var alla minst tio år äldre och alla var gifta. Hon konstaterar att det finns myck et att göra när det gäller stödet efter behandling, även om cancerrehabili teringen har blivit bättre de senaste åren. – Man behöver bli bättre på att ta

”När jag var på rehab var alla minst tio år äldre och alla var gifta.”

21