Arbetsterapeuten-1-2020

Samarbete och små steg tog Elin tillbaka

– Livet ser väldigt stabilt och positivt ut på alla plan nu, säger Elin. I bokhyllan hemma i vardagsrummet i Malmö trängs brädspel och romaner. Alice, hennes svarta labradortik, skuttar upp i soffan och kurar ihop sig. Att börja jobba känns som sista steget i en frisk förklaring, säger Elin. Efter att ha varit sjukskriven och inte jobbat på sju år kontaktade hon på eget initi ativ en matbutik förra året och fick en praktikplats. Nu har hon erbjudits ett vikariat. 2020 har börjat bra. Men när hon fick kontakt med ACT-teamet för fyra år sedan såg livet helt annorlunda ut. Hon klarade sig inte hemma, vardagen fungerade inte, hon städade inte och duschade inte på veckor. Tilliten till vården hade också fått sig en ordentlig knäck av dåligt be mötande och kommentarer som ”Du överdriver dina reaktioner”, ”Du kommer gå på mediciner livet ut”. – Jag trodde nästan det var kört. Elin var 21 år när hon fick diagnosen bipolär sjuk dom. Antidepressiv medicin utlöste en hypomani. Hon mådde sämre och sämre och blev inlagd på psykiatrisk avdelning i Malmö i omgångar. Det gjor des en bedömning att det fanns behov av daglig vårdkontakt, något den psykiatriska öppenvården inte kunde hjälpa henne med, och när hon var 24 år remitterades hon till ACT-teamet. Inledningsvis handlade det om att få måendet i vardagen ”drägligt”. – Teamet jobbade inte efter diagnosen utan efter mig. Jag hade kontrollen och fick stöd i rätt riktning. De var viktigt att få uppmuntran och syn på det som var positivt och att man kan vara duktig för att man lagade mat för två dagar sedan. Elin betonar att det var ett samarbete som gjorde att hon med små steg blev mer och mer delaktig och aktiv i sin egen vardag. Och att få upprepade kon trollfrågor som: Hur är det på riktigt? Om du behöver en inläggning, vad ska vi göra då? Hon fick också stöd när hon mådde sämre som gjorde att ångesten lättade. Hon fick hjälp med matlagning, inköp och att rasta hunden. Vändpunkten kom efter två år. Hon kände att hon kunde hantera vardagen och var inte längre i behov av inläggning och hade fått nog av ”medicinering och förvaring”. Genom hela sin resa har hon också

haft stort stöd av sin pappa och av sin sambo som hon träffade i samma veva som hon avslutade kon takten med slutenvården. Det finns så många olika typer av smärta, säger hon och berättar om ångest, hopplöshet, självmordstan kar och självskadebeteende. Många gånger har hon känt det som att någon hugger henne i bröst och mage och bankar henne i huvudet och att hon inte förtjänar att må bra. Hon för händerna genom det långa ljusbruna håret och funderar lite. – Jag tror starkt på att ibland får man härda ut när ångesten kommer. Det är otroligt jobbigt, men har verkligen gjort skillnad. Jag har hittat strategier för vad jag själv kan göra, som att ta ett varmt bad eller gå ut med hunden. Att gråta är också läkande och be friande. Vi har jobbat mycket med tidiga tecken och det har haft stor betydelse. Genom ACT-teamets stöd har hon lyckats få syn på sina styrkor och fått hopp både när det gäller arbete och studier. Hon har även fått bekräftat att hon i grunden är en glad och positiv person, tvärtemot vad hon själv alltid trott. ”Teamet jobbade inte efter diagnosen utan efter mig.” Teamets brukarspecialist, som samordnat insatser na under de fyra åren, har betytt oerhört mycket och gör det fortfarande. När de ses nuförtiden fikar de eller går ut på en promenad. Arbetsterapeuterna i teamet har också varit ett stort stöd i arbetsprocessen, säger hon. ”Aldrig, aldrig, aldrig” har bytts mot möjlig heter och inställningen att ”jag kan och det går”. Hon tycker om att träffa vänner, spela brädspel och laga mat. Det funkar att läsa romaner igen och att följa en serie på tv. Hjärnan fungerar på ett annat sätt nu. Ett av hennes mål tillsammans med teamets läkare var att hon skulle bli medicinfri och hon är nu nere på en medicin, som hon tar regelbundet. – Jag har alltid haft höga krav på mig själv och känt att jag måste plugga på universitetet. Nu vill jag bara ha ett vanligt jobb. Det har klickat på jobbet och de vill behålla henne när vikariatet går ut. Målet är en fast anställning. Anki Wenster

25