Arbetsterapeuten-1-2025

PORTRÄTTET

Barnen tar plats i Joakims liv (och kropp).

Vi hoppar tillbaka till tiden precis efter studenten. Joakim får jobb i hamnen och packar fisk på en kompis pappas före tag. Tjänar rejält med pengar och arbetar tillsammans med några vänner, men det är tungt, stressigt och känns inte speciellt meningsfullt. I stället väljer han att bli personlig assistent. – Det var ett väldigt bra val. Sedan dess har jag bara jobbat med människor. Att leva på thaiboxning går inte i Sverige, framför allt inte om du har familj. Som 27-åring bestämmer han sig för att plugga vidare. – När jag var personlig assistent var jag med på barn- och ungdomshabiliteringen. Både där och på hjälpmedels centralen träffade jag arbetsterapeuter. Några år senare jobbade jag inom rättspsykiatrin och då träffade jag arbets terapeuter som gjorde något helt annat. Han funderar även på att bli lärare, men bredden i arbets terapeutyrket lockar mer. – Jag gillar förändring och är lite rädd för att fastna på samma ställe för länge – som arbetsterapeut finns det så mycket man kan göra. Under studietiden jobbade han extra på SiS-hem för pojkar. Först med yngre och sedan lite äldre killar med missbruk. Det har skrivits mycket negativt om SiS-hem och Joakim har sett det också, men vill bidra till att nyansera bilden. Han trivdes mestadels väldigt bra. – Det är arbetsterapi. Man jobbar med struktur i varda gen, för att hitta sunda rutiner och vanor. Och meningsfulla aktiviteter som inte är destruktiva. Du får väldigt nära rela tioner med barnen. Det är stora kontraster, från att behöva hålla fast en utåtagerande pojke och en halvtimme senare gråter han och vill sitta i ditt knä och bli tröstad. Det är jät tefint och jättetungt. Att vara en vältränad kampsportskille, som dessutom täv lar framgångsrikt i thaiboxning, skadade inte i mötet med killarna på SiS. Det var inget han gjorde en sak av, men de tyckte det var häftigt när de fick reda på det.

Normalt sett har yngste sonen lagt beslag på pappas bälte. För fotografe ringen ”snodde” Joakim tillbaka det efter att sonen gått till förskolan.

Men som 19-20-åring lämnade han hockeyn bakom sig, åkte inte ens skridskor eller gick på en match på tio år. Ett år i soliga Australien något år senare gjorde skilsmässan lättare. Det visade sig också att vännerna fanns kvar, trots att han lagt klubban på hyllan. Till en början var MMA-träningen precis just det, träning. – Jag tänkte att jag inte ska tävla, för det är bara dårar som tävlar. Sen började det gå bra på träningen … och jag är ju en tävlingsmänniska. Även tävlandet gick bra. I MMA börjar man tävla i brottning för att sedan lägga till sparkar. Efterhand blev det mer och mer sådan träning och Joakim insåg att det inte bara var då rar utan många jättevettiga personer som tävlar. – Sen kom jag in på thaiboxningen. Och rätt vad det var hade min tränare bokat en proffsmatch åt mig.

10