Arbetsterapeuten-2-2025

TEMA: KOGNITION

Lättare att öppna upp i grupp

Kommentarer som ”skönt att höra att jag inte är ensam” och ”ett sätt att ta hand om mig själv” är återkommande från föräldrarna med npf som gått studiecirkeln Trygghet ur stöd . Text & foto: Pontus Wikholm

GÖTEBORG

S verige är tätt befolkat av super hjältar – åtminstone om man ska tro uttrycket ”adhd är en superkraft”. Diagnoserna är så normaliserade att folk ibland säger sig ha en liten släng av adhd eller autism. Men de som varje dag lever mitt i sitt kaos känner inte så. För många är det en superkraft av skrik och gråt, skam och känslan av att vara en dålig förälder. Jeanette Molnar, arbetsterapeut på Neuropsykiatrimottagning Öster i Mölndal i Göteborg, möter många mammor och pappor med npf som upplever att omgivningen inte förstår dem. – Deras vänner och andra vuxna runt dem hänger inte riktigt med: ”Men det är ju bara att göra, det är inte så svårt”. Men vår patientgrupp har svårt att bara göra. Vi får ofta feedbacken att det har

känningsfaktorn är hög och många öppnar upp. – Gruppbehandlingen känns så otroligt meningsfull. Jag tänker på en man i femtioårsåldern med barn med autism. Det var första gången han pra tat om hur svårt det är ur hans per spektiv, med sina egna svårigheter. Kuratorn Jenny Johansson håller med. Hon talar om otillräcklighets känslor. – Många ställer väldigt höga krav på sig själv och kämpar jättehårt för att kompensera: ”Mitt barn ska inte behöva ha det sämre bara för att jag har adhd.” Grupper specifikt för föräldrar med adhd är ovanliga. Inom neuropsykia trin finns grupper för att lära sig han tera vardagen och livet med adhd, medan man på till exempel bup foku serar på barnet. Men det är stor skill

varit fint att träffa andra, som förstår. De är inte ensamma.

Tillsammans med kuratorn Jenny Johansson har hon hållit i gruppträffar för föräldrar med psykisk ohälsa eller npf i tre år. Studiecirkeln Trygghet ur stöd (se faktaruta) vänder sig till föräldrar som vill bli stärkta i sitt för äldraskap. Deltagarna ska ha en egen diagnos och barn, eller bonusbarn, i åldrarna 2–17 år. – Eftersom adhd och autism är så pass ärftligt är det många av barnen som också har en diagnos. Det är en utma ning i sig och så har man sina egna utmaningar som förälder. Men det är också en styrka att man känner igen sig i barnet, på ett sätt som kanske den an dra föräldern inte gör, säger Jeanette. I grupp med andra i en liknande situ ation blir det lättare att prata. Igen

30