Arbetsterapeuten-3-2025

PORTRÄTTET

Full fart! Åldrande har gått som en röd tråd genom hela hennes karriär. Med bara två år kvar till pensionen börjar professor Susanne Iwarsson sakta ner – lite. Text: Katja Alexanderson Foto: André de Loisted

R ollatorn var inte uppfunnen när – Hon blev alltid buren av några starka karlar, upp och ner för trappor – och var väldigt, väldigt viljestark. Det var aldrig någon diskussion om att farmor skulle vara med, det var mer en fråga om hur det skulle gå till. Det var så självklart i famil jen, så vi fick lösa det. Men jag tyckte att det var mycket som var opraktiskt. Kanske var det redan där som grunden lades för Susanne Iwarssons vilja att förändra och göra livet bättre för äldre. Hon vet inte riktigt, men tror att det kan ha bidragit till att hon valde att bli arbets terapeut. Och så gillade hon det kreativa, hant verket. – Det var en spännande kombination, ett sätt att få jobba med människor i vården. För jag var inte intresserad av ”den traditionella vården”. Det här var något speciellt. Efter examen som 21-åring fick hon jobb på lång vårdskliniken i Kristianstad. Det blev en tuff start på yrkeslivet. Där mötte hon den gamla skolans terapibiträden som inte hade den arbetsterapeu tiska kunskapen och där sysselsättningen som erbjöds inte byggde på några individuella bedöm ningar och mål. – Arbetsterapin var ett ställe dit vårdpersonalen körde patienterna när de tyckte att de inte skulle vara på vårdavdelningen. Susanne Iwarsson var liten. I stället sköt hennes farmor, som hade ms sedan unga år, en stol framför sig för att ta sig runt i hemmet i Skåne.

Tillsammans med de andra arbetsterapeuterna, och även sjukgymnasterna, engagerade Susanne sig i utvecklingen av arbetsterapin på kliniken, även om det mest handlade om traditionella akti viteter. Efter fem år var det dags för en ny tjänst som arbetsterapeut på vårdcentralen i Vinslöv. I rollen som yrkesföreträdare för arbetsterapeu terna i primärvården i Hässleholms sjukvårds distrikt fick hon utlopp för sitt obändiga behov av att jobba med utveckling. ”Jag har aldrig nöjt mig med hur saker är.” – Jag har aldrig nöjt mig med hur saker är. Jag styrde exempelvis upp att vi skulle föra statistik för att kunna redovisa vad vi gjorde och motivera behovet av arbetsterapi. För att titta på, om inte effekten, så åtminstone: Vilka insatser gör vi? Vad producerar och levererar vi? Vad kan det leda till? Nu har vi hunnit till slutet av 1980-talet och då byggdes många flerbostadshus runt om i Sverige. Lägenheter som på papperet skulle vara ”handi kappanpassade”, men som äldre och deras an höriga snabbt upptäckte inte var det. – Jag gjorde hembesök i lägenheter där ingen ens hade flyttat in. Anhöriga förstod att den äldre personen inte skulle kunna komma in och ut, där var badkar och inga stödhandtag. Så jag planerade för bostadsanpassningar för rätt mycket pengar i helt nya lägenheter – man fick anpassa och bygga om. Och jag tänkte att så här kan vi inte ha det.

kk

8