Arbetsterapeuten-4-2020

där sista förlåten”

– Vi har inte prioriteringsverktygen i dag i Sverige. Vi har en prioriteringsordning, men när den ska om sättas i praktiken blir det till slut personalen som står närmast som får göra det. För att klara det ökade trycket tror Ing Marie Wiesel gren att digitala lösningar har en viktig roll att spe la, och här har pandemin skyndat på utvecklingen. Men när det gäller äldre ser hon att tröskeln kan vara för hög för många. Däremot tror hon på ”telefonterapi” där en psykolog i primärvården kan kartlägga och komma med förslag på in satser efter telefonsamtal. Och att det därefter exempelvis kan kopplas in en arbetsterapeut för att ta fram en plan för aktivering. – Sedan kan man använda frivilliginitiativ för att genomföra det.

Överlag förespråkar hon att flera aktörer jobbar tillsammans, och att civilsamhället bidrar men inte behöver ansvara för att identi fiera behoven. Och på det om rådet finns faktiskt positiva pandeminyheter – människor har hjälpt varandra att hand la, fixat ärenden och skickat lunchlådor till akutpersonalen. – Jag tror att vi till en del har omvärderat vad som är viktigt. Min förhoppning är att det skjutsat på att vi som samhälle ser att vi be höver ta mer ansvar för varandras mående. Så var det frågan om hur högt man måste skrika för att höras. Ing Marie

Wieselgren har landat i att det som behövs i stort sett bara är mer av det vi redan visste behövdes. Vi behöver mer suicidprevention, evidensbaserad socialtjänst, en stärkt första linjens psykiatri och insatser för att rusta människor att hantera livet och så vidare. – Vi behöver inte vråla om krisen. Allt vi behövde göra förut är ännu mer aktuellt nu. ¶

31