Arbetsterapeuten-4-2021

Update: Uppsala

duella insatserna, eftersom de inte förstod hur de skulle använda mig. ”Nu kommer vi som skola inte längre, nu kan du ta över” … I dag då arbetstera peutrollen har blivit tydligare kan jag komma in med tidigare insatser. Fast det är främst på gruppnivå hon arbetar. Det har också i sig minskat de individuella insatserna. – Det är väldigt roligt att arbeta på gruppnivå, och jag ser också att lärarna inte mäktar med för många individuella anpassningar. Då är det bra när de ser att det hjälper exempelvis att ha vissa regler för hur eleverna går in i klassrummet. Eller att många har nytta av att de går igenom dagens struktur på ett visst sätt. Arbetet med de andra och mer ursprungliga målen för Samma Koll ger en mer indirekt elevnytta: Det är helt enkelt så att de vuxna som bestämmer i skola, i regionen och på socialtjänsten har blivit bättre på att prata med varandra. De förstår var andras uppgifter bättre, och är bättre på att under lätta för varandra att göra ett bra jobb. Mellan Bup, elevhälsa och socialtjänst har rutiner skapats för hur frånvaro ska hanteras likvärdigt i alla skolor, till exempel. Elevhälsan har fått veta vad som behöver finnas med i en remiss till Bup för att det ska bli bra, och blanketten för orosanmälningar har förändrats så att den ska bli lättare för skolpersonal att fylla i. För att nämna något. – I det vardagliga arbetet försöker medarbetare hela tiden samverka, men det är svårt när det inte finns tydliga strukturer för det. Vi har lyft sam verkansfrågan till chefsnivå i de olika organisa tionerna, och vi fortsätter att jobba med rutiner för samverkan i båda kommunerna. Det arbetet fortsätter även i Åtvidaberg, jag har en fot kvar där, berättar Stina Danielsson. Framgångarna kan inte mätas, inga av projekt målen är mätbara. Men återkoppling kommer vid frukostmöten och workshops som visar att Samma Koll har fått upp svåra frågor på rätt banor i sam verkan mellan kommun och region. Och i Kinda fortsätter Matilda Bönner att utveckla sin yrkesroll i skolan, fast numera från en betydligt bättre posi tion än för drygt fyra år sedan: – Inför varje semester de senaste åren har jag varit så oändligt trött på att hela tiden promota mig själv och vad jag kan. I år har det inte känts så. Jag behöver inte göra det lika mycket längre. ¶

I slutet av 2019 blev det klart att Uppsala universitet ska starta en arbetsterapeututbildning. Och förra hösten fick Maria Borgestig , universitetslektor i arbetsterapi, ansvaret för att bygga upp det nya programmet. Sedan dess har även Therese Hellman anställts som universitetslektor för att jobba med utbildningen. Hur har det gått? – Under våren har vi planerat och utformat ett program. Vi har samarbetat inom fakulteten och haft olika arbetsgrupper som kommit med feedback och reflekterat med oss kring programmets utformning, bland annat har det varit representanter från kommu nen och regionen, arbetsterapeutstudenter från andra lärosäten samt arbetsterapeuter som jobbar i Uppsala. Det har varit jätte värdefullt. Under planeringen har det vuxit fram att vi kommer att ha två profilområden: Hälsofrämjande och preventiv arbetsterapi och Innovationer i arbetsterapi . Vi ser att arbetsterapeuters kom petens kan nyttjas bredare i samhället än i dag. Hur ser tidplanen ut? – Jobbet fortsätter här på universitetet, men vi har kommit till räckligt långt för att kunna skicka in en ansökan om examens tillstånd till Universitetskanslersämbetet i höst. Sedan ska de ha tid på sig för att bedöma om studenterna kommer att kunna nå examensmålen för utbildningen. Planen, och förhoppningen, är att kunna starta höstterminen 2023. Tanken är det ska vara höstintag med 50 studenter. Hur känns det nu när ni kommit en bra bit på väg?

– Det är spännande och fantastiskt roligt att få möjligheten, och tiden, att få sitta ner och fundera över vad som är kärnan i arbetsterapi. Var befinner vi oss och vart är vi på väg? Vilka kun skaper och färdigheter behöver studenterna till ägna sig? Det ingår kliniskt arbete i din tjänst ock så. Hur är det? – En tredjedel av min tid tjänstgör jag på Aka demiska sjukhuset – i den delen ingår att arbeta i ett team kring barn med smärta. Den kliniska kontak ten är jättebra när vi utformar programmet, inte minst med tanke på att vi ska bygga upp VFU också.

Den tidigare artikeln om Samma Koll- projektet hittar du på sid 17 i nr 6/2016.

Katja Alexanderson

31