Arbetsterapeuten-4-2021

Den 15 oktober anordnar förbundet, tillsammans med Svensk Chefsförening, en chefsfredag med Åsa Lund quist Coey som föreläsare. Missa inte det! Se till att du har rätt e-postadress registrerad i medlemsregistret. 15/10

KRÖNIKA

LINNEA ARVIDSSON arbetsterapetstudent vid Göteborgs universitet

Är större städer barnfientliga? D et är en varm junidag och jag promenerar genom staden. Bilar och spårvagnar dundrar förbi. Av någon anledning blir jag påmind om ett inslag från SVT:s nyhetsprogram Agenda som jag såg i vintras. Inslaget handlade om stadsplanering. Journalisten och en inbjuden arkitekt diskuterade hur stadsmiljöerna i dag till stor del är anpassade för andra ändamål än att människor ska umgås och ha det gott. Särskilt väl minns jag hur reportaget avslutas. Den intervjuade arkitekten säger att ”många av platserna i våra städer är rentav människofientliga”. Om något är människofientligt så är det definitivt barn fientligt. Som vi alla vet är barn inte lika självständiga som vuxna. Barn får tack och lov inte köra bil. Min uppfattning är också att det inte är socialt accepterat att låta barn resa ”Var planen att barn ska köras runt till schemalagda aktiviteter av sina föräldrar?” iväg längre sträckor ensamma med buss eller cykel. Barn är därför extra beroende av den nära omgivningen de lever i. Våra städer utgörs i dag till stor del av vägar och transportområden. När städerna växer blir avstånden längre. Att på egen hand kunna cykla till och från skola och fritidsaktiviteter är en lyx som inte alla barn har. Naturområden och större öppna ytor där barn kan samlas för aktiv lek får ge vika för fler bostäder och affärsområden. Var planen att barn ska köras runt till schemalagda aktiviteter av sina föräldrar? Tänkte vi på vad lek är när vi asfalterade grönområden? När barnvänliga miljöer blir färre i den direkta närheten uppstår ett större beroende till de vuxna. Om de vuxna har fullt upp med att få var dagen att gå ihop så är det inte svårt att förstå att stilla sittande med skärmar lockar.

arbetsterapeut med flera. Det är viktigt för henne att låta personalen göra det de är bäst på och samtidigt tycker är roligt. Ett exempel är att stötta dem som vill bedriva utveck lingsarbete genom att priori tera annorlunda och ge perso nen tid för detta. Det är ett sätt att behålla duktig personal. Sig själv har Mona-Lisa upp muntrat och vidareutvecklat genom flera chefsutbildningar, bland annat på Handelshög skolan och Försvarshögskolan. På den senare vill hon gå fort sättningskurs till hösten om pandemiläget tillåter. Rollen som chef är viktig och utmanande för Mona-Lisa, men hennes verkliga fokus är familjen: barnen och de snart sex barnbarnen. – Det är de som ger mig kraft. Eller nej, jobbet ger mig kraft och familjen ger åter hämtning. Utan dem skulle jag inte orka. I fyra år till, fram till 65, tän ker Mona-Lisa ge järnet som chef. Kanske blir det jobb hon har nu det sista före pensionen. – Redan när jag började i Nyköping visste jag att jag ville hinna göra något mer under arbetslivet. Samma sak med jobbet i regionen. Men nu har jag tre år kvar att jobba, och jag tänker att jag kanske gör det inom Bup och psykiatrin. Linda Swartz

FOTO: PONTUS WIKHOLM

allt psykologer och specialist läkare inom psykiatri. – Och inflödet av patienter är just nu stort i förhållande till resurserna. Jag förmedlar uppåt i organisationen om resursbristen gör att vi inte klarar uppdraget, och sam tidigt berättar jag tydligt för personalen vad jag gör, så att de förstår att jag vidtar åtgär der, säger Mona-Lisa. Hon är chef för 37 personer: psykologer, läkare, sjuk sköterskor, socionomer, en

35