Arbetsterapeuten-4-2022

PORTRÄTTET

I många år var arbetsterapeuten Gustav Eriksson i klorna på sin ätstörning. Med hårt arbete och lite hjälp har han helt ändrat sina gamla strategier, roller och vanor – och mat är bara mat igen.

Text & foto: Pontus Wikholm

Ett friare liv

P å Radio Gävleborg talar man om en av årets varmaste dagar. Det är tryckande och ligger åska i luften. Gustav Eriksson tar tag i tyget och fläktar sin blommiga t-shirt. Efter att ha cyklat upp till Hem lingby friluftsområde är han svettig. Och det är inte första gången. I Hemlingbybacken och motionsspåren runt omkring i Gävle har han pressat sin kropp många gånger tidigare. Ofta till bristningsgränsen. I över tio år led Gustav av bulimi och hetstränade för att dämpa allt som var jobbigt. I dag är han frisk, och fri, och kräks inte upp sin ångest längre. Som liten grabb i Östhammar, nio mil söder om Gävle, tretton norr om Stockholm, var Gustav Eriksson varken en stor atlet eller speciellt noga med maten. Kanske hade han lite dåliga spärrar och åt för mycket om det var gott. Fyllde på tills det sade stopp. Men det var inget han straffade sig för efteråt. Och knappast något föräldrarna kunde ha reagerat på. Ändå tror Gustav att ätstörningen låg där latent. – Det började 2006 då jag studerade på arbets terapeutprogrammet i Umeå. Jag ville se ut på ett visst sätt, ha magrutor. Och så en gång hade jag ätit ganska mycket och mådde inte bra. Jag kräk tes. Jag kände skam, men på något sätt mådde jag bra efteråt. Innan vi träffas har Gustav skickat en länk till riksföreningen Frisk & Fris råd till journalister som ska gestalta ätstörningar i media. Bland annat ska man undvika att fokusera på det konkreta – exakta milantal eller kilogram – för att inte trigga sjukdomen.

Exakt vad som triggade Gustav vet han inte. Han beskriver tiden i Umeå som jättebra. Han var en glad typ. Social och alltid med ett leende. Utåt. – Jag förstår ju nu att jag inte mådde bra, men jag förnekade det och hanterade det jobbiga genom att sätta fingrarna i munnen. Ångesten försvann ner i toaletten. ”Jag kände skam, men på något sätt mådde jag bra efteråt.” Under studietiden gjorde han ett försök att få hjälp och berättade för en mentor. Kontaktade studenthälsan och träffade en kurator – en gång. Sedan körde han på igen, låtsades som ingenting. I perioder mådde han bättre, kräktes bara en gång i månaden. Men då det var som värst tryckte han ner fingrarna i halsen varje dag. Men alltid hemma, i sin egen toalett. Ingen märkte. Inte ens flickvännen, numera fru. – Jag träffade Frida i slutet av 2006, hon gick året under mig på utbildningen. Och höll ätstör ningen hemlig för henne till 2013. Jag ljög för mig själv hela tiden och blev expert på att dölja. Man vet exakt vad man ska säga. Då i början hade han inte strategierna för att hjälpa sig själv. Han tror att en energikartläggning hade varit bra. Han mådde dåligt som inaktiv. För att råda bot på det sprang han. Mycket. – Så länge jag sprang kunde jag inte känna att jag mådde dåligt. Om jag ätit för mycket eller missat ett träningspass kompenserade jag för det. Och sprang mera. Det kändes helt naturligt.

kk

10