Arbetsterapeuten-4-2022

Gustav Eriksson trivs i Hemlingebacken i Gävle. Där har han många gånger suttit och tänkt på (och förträngt) sin ätstörning och hetsträning. Men det var då, i dag mår han bra och äter och tränar som ”vanligt” igen.

daglig verksamhet inom psykiatrin. Han gjorde ett nytt försök att få hjälp, men kände att han var tvungen att ljuga för sin chef för att kunna åka i väg till regionens ätstör ningsenhet, i Stockholm. Det gick inte. Han föll dit igen. På jobbet passade han på att sy in sina brallor. ”Min dotter undrade varför pappa ligger och kvider i stället för att läsa för henne.” – Jag tyckte jag var sund, men de tyckte jag var smal. En kompis sa samma sak: ”Vad smal du har blivit.” Jag tog det som en komplimang, men innerst visste jag att hon var orolig. Gustav tänker efter och tillägger: – Valen man gör gynnar alltid ätstörningen. Frida och Gustav hade fått barn och flyttat till Gävle. Gustav började som hjälpmedelskonsulent. När han mådde dåligt sprang han upp och ner för skidbacken i Hemlingby – om och om igen. Men 2018 har det gått för långt. Gustav har ont i halsen, det brinner i strupen och magen. Det gör överjävligt ont. – Då kände jag att det kunde vara farligt på riktigt. Och det drabbade min familj. Min dotter undrade varför pappa ligger och kvider i stället för att läsa för henne. Gustav ville inte gå till vårdcentralen utan skrev en egen vårdbegäran. Skickade in via 1177 till ätstörningsenheten i Gävle. Fick komma på intervju. Han beskriver den som ganska granskande. De ville bland annat veta om han vara beredd att ge upp träningen. – Jag fick tänka till, men jag var motiverad då. Förstod att man måste vara beredd att ändra sina strategier, roller och vanor helt. Också träningen. Efter det började min behandling.

Gustav var snål med maten, skyllde på lågt studiestöd. Det var inte sant, men det fanns alltid en ursäkt. Drack han för mycket på en fest kompenserade han genom att kräkas. Skulle inte vara bakis nästa dag. Tandmärkena ovanför de fingrar som åkte ner i halsen, höger pek- och långfinger, har nästan försvunnit. Men för som så många andra med ätstörningar syntes det inte på Gustav. Inte till en början. – Men Frida märkte ju att jag inte mådde bra. Jag var sur och hade kort stubin. Sov dåligt. Men det kändes så lågt. Jag skämdes. Men det var jätteskönt efter att jag berättat. Sen var det svårare att hålla hemligt. 2014 bodde familjen i Norrtälje och Gustav jobbade på

12