Arbetsterapeuten-5-2020

I år har Kristina Levén erövrat sin trädgård vid det gamla församlingshuset och naturen har belönat henne med en riklig skörd.

självständig. Som för kvinnan som verkligen inte ville ha en rullstol och där Kristina Levén strippade den på allt som inte behövdes för att den skulle bli så liten så möjligt. Då accepterade hon stolen till sist, för att sedan verkligen uppskatta den. Därför vill Kristina helst själv åka ut med hjälpmedel, även om de i Tierp har förmånen att ha rehabassistenter. Hon konstaterar att tidsperspektivet i kommunal rehab skiljer sig från den palliativa vården. Nu handlar det om att tillsammans med personen, och personal, tänka ut lång siktiga lösningar som kanske ska fungera i flera år. – Det är väldigt situationsbundet. Just hemma hos den här personen, just i det här badrummet. Hur ska vi lösa det så att det bli bra för alla? I höst blir hon kvar i Försäter. Hon trivs i huset och med närheten till skogen, åkrarna och himlen, även om det ibland kan bli lite ensamt, särskilt så här i coronatider. Till och med för en person med ett stort behov av att vara med sig själv. Hon saknar vännerna i Stockholm och att bara kunna slinka in på en utställning. Fast hon har inte helt släppt kontakten med huvudstaden utan har lägenheten kvar och åker ner då och då. Senare i höst kommer konsten att ta större plats igen – då är det dags för en utställning. – För mig hör mina professioner ihop. Materialen är en samtalspartner i livet. Men livspysslandet är en ständig ut maning. Jag tänker att jag får göra saker i perioder, att det inte alltid går att göra allt samtidigt. ¶

Men då det är svårt att evidensbasera skapande aktiviteter upplever hon att de alltför ofta ses som mysigt pyssel, lite guldkant på tillvaron, snarare än som en del i rehabilite ringen och ett verktyg i den professionella verktygslådan. – Fast pyssel är ruskigt viktigt. Vi ska inte förringa pyss landet. Om vi inte skulle pyssla i våra hem, med vår mat, frisyrer och trädgård … vad är livet då? Under åren på Ersta har det egna skapandet periodvis tagit stor plats. 2016–2018 gick hon en masterutbildning på Konstfack. Där började hon jobba med Ulrika Barr, och de har bildat konstnärsduon BarroLevén. Och i år var det som sagt dags att satsa på konsten innan pandemin vände upp och ner på världen. Steget till kommunal rehab kan tyckas långt – både från konstnärskapet och specialiseringen på Ersta – men Kristina Levén ser det inte så. – Var jag än är så är det min verktygslåda av samlade kunskaper och erfarenheter, från olika fält, som jag plock ar från i varje möte och i varje specifik situation. Jag har med den existentiella biten även om jag åker ut med en toaförhöjning. Att möta människan i att det inte är lätt när kroppen inte längre beter sig som man är van vid. Det handlar om vad hjälpmedlet betyder för personen som ska använda det. För en del står funktionen i fokus, det är ”bara” en toaförhöjning som gör det lättare att gå på toaletten. För andra står det för en smärtsam förlust av förmågor, en existentiell kris över att inte längre vara

12