Arbetsterapeuten-5-2021

KRÖNIKA

Är du intresserad av chefs- och ledarskapsfrågor? Prenumerera på Sacos nyhetsbrev och få senaste nytt direkt i mejlboxen. Anmäl dig på: bit.ly/chefsnytt .

EVA JOHNSON Leg. arbetsterapeut, arbetar inom reumatologi

FOTO: KATJA ALEXANDERSON

Andrea Eriksson, docent i ergonomi vid KTH, ledde forsk ningsprojektet som resulterade

En tidens artefakt D e ligger och skräpar utanför sjukhuset, kastade eller tappade. De ligger i överfulla papperskorgar. Synen är märklig, nästan bisarr och bidrar till att det aldrig går att glömma vilken tid vi befinner oss i. Mitt första möte med dem är från tandvården. Nu när jag insett hur de tar bort en del av utseende och identitet, förstår jag att de bidrog till en skrämmande upplevelse, även utan den smärta som oftast var förknippad med besöken. I senare tid har de ibland setts på utbytesstudenter, som är vana vid luftföroreningar. I den mindre stadens livsmedelsbutik har det sett märkligt ut. I början av denna tid, för alltid inristad i vår historia, vändes det på huvuden när någon enstaka bar ett sådant. Ett drygt halvår senare vändes huvuden mot den som inte bar det. Efter hand som råd och sedan riktlinjer att bära dem formades, kom människans behov att behålla sin individualitet att göra att vi kunde se dem i olika färger, tyger, mönster och så vidare. Till och med dyra designer skulle vara med om att träffa en patient med ett förtjusande björnansikte, format tack vare detta. Det råder inga tvivel om var de ska sitta, men exakt hur de ska sitta, användas och hur man tar av och på dem, har det rått många tvivel om. Tydliga bild- och textanvisningar togs fram. Ändå har vi sett alla varianter: ut och in, neddraget under näsan (”för att kunna andas”) eller hakan, nerstoppat i fickan med avsikt att senare användas igen och inte tilltryckt över näsan med immiga glasögon. Att de påverkar kontakten mellan människor är tydligt, såväl vad gäller att kommunicera som att visa vem man är. Att inte kunna se en mun tar inte bara bort minspel som kan understryka ord och ordlöst bidra i kontakten, utan det försvårar definitivt att höra vad någon säger. Jag har inte tänkt att mina patienter med nedsatt hörsel ”läser på läppar na”, eller att denna sak bromsar ljud, men det är tydligt att tal uppfattas mycket bättre utan dem. De ligger och skräpar utanför sjukhuset, på gator och torg. Slösigt kanske och mellanmänskligt hindrande, men de har hjälpt oss att rädda liv, dessa munskydd, en tidens artefakt. 29 ”Ett drygt halvår senare vändes huvuden mot den som inte bar det.” märken sålde sin egen variant och gjorde dem till en accessoar. Inte trodde jag att jag

i en handbok om lärande.

matet på själva gruppmötena. – Alla måste kunna göra sig hörda, och det måste vara okej att öppet berätta om problem. En framgångsfaktor för det förändringsarbete som sätts i gång på mötena är att proces serna visualiseras för alla in blandade. Alla måste kunna se framgångarna. Det kan göras med olika digitala verktyg, eller något så enkelt som hand skrivna nyckelhändelser på en whiteboardtavla. Handboken, som finns på nätet, är tänkt som en hjälp för

verksamheter att sätta i gång ett stegvis utvecklingsarbete; att börja med de frågor som är allra mest angelägna på den egna arbetsplatsen, och inte försöka göra allt på en gång. Steg ett är enligt Andrea Eriks son att aktivt välja att bli en lärande organisation. – Arbetet ställer krav som vi måste hantera – hur ska vi göra det på bästa sätt? I den utveck lingen finns lärandet.

Fotnot. Handboken Lärande för hållbar verksamhetsutveckling finns på kth.se, sök på ”lärkraft”.