Arbetsterapeuten-6-2020

PORTRÄTTET

Det är snart tjugo år sedan psykoanalysen avslutades. Regelbundna besök hos Mariadöttrarna av den evange liska vägen, ett kloster i Enköping, bidrar numera till att upprätthålla balans. I femton år har hon hälsat på där. – I början kan all ro vara lite stressande, det tar en dag eller två att komma ned. Men sen är det underbart att få vara med alla dessa kvinnor i klostret, i deras vardag. Utifrån syns främst försakandet de gjort, men för mig är Systrarnas ja till tillvaron så tydligt. Hon delar detta ja: livet är oemotståndligt roligt och hon engagerar sig i det. Ofta använder Malin ordet ”kompensera” i samma

– Som arbetsterapeuter är vi bra på att förmå andra att tänka så, men jag har inte klarat att göra det för mig själv. Det innebär ju att jag accepterar sjukdomen och anser att jag är värd att fungera så bra som jag kan utifrån mina förutsättningar. Och det är svårt! Det finns en nästan obegriplig grymhet i alla de avväg ningar Malin gör för att leva sitt liv så frisk hon kan, med så få försakelser som möjligt. Ovan nämnda projekt tog slut 2017, då deltog hon som talare på den första världs konferensen för Supported Employment i Belfast. Det

”Jag har suttit på psykakuten med suicidplaner. Många av oss har gjort det. Jag vill inte låta tragisk, mitt liv i dag är fantastiskt bra.”

sammanhang som or det ”masken”. Det är lite förvirrande först, men egentligen enkelt: Kompensera är att ta i för mycket, av längtan

var en hektisk tid – barnen och Daniel fick vattkoppor samtidigt under våren. Men Malin kompenserade, och hon hade så roligt på jobbet. Efter världskonferensen följde fem veckors semester med oavbruten migrän. Den slutade på S:t Görans sjuk hus. Blodkärlen i hjärnan krampade, det blir ibland effekten av frekvent migränmedicinering. Efter en helvetesvecka hade hon tagit sig igenom, men var så utmattad att hon ännu inte har återhämtat sig. Tröttheten är förlamande, liksom besvikelsen. När det går bra, då är det lätt att tro att det alltid ska fortsätta så. Migrän uteblir ibland när den är väntad och ibland kommer den helt oväntat. Därför är det svårt att hitta en riktigt bra strategi, även för den som känner till sina triggers: – Migrän är en opålitlig sjukdom. Det kan kännas grymt, men det är samtidigt väldigt dubbelt. Det ger oss ju också hopp. Det som kommer sen kanske blir bättre … nästa dag, nästa jobb. Mitt nästa jag kommer också att vara bättre! Hon skrattar lite. Ja, analysen handlade en del om det. Att hon skulle vandra ut genom dörren iklädd sitt nästa jag, utan smärtsamt bagage. Men det fungerar ju inte så. Den dagen hon lämnade analysen för sista gången var det helt enkelt med en nyfikenhet på sig själv och en större acceptans för att som människa är man aldrig ”klar”. – Just i dag är jag jättestolt över mig själv, meddelar Malin per mejl några dagar efter intervjun. Hon har lagt sig i soffan fastän hon är smärtfri. – Tidigare har jag bara vilat när jag har migrän. Jag för söker träna på att vila när jag är trött också. ¶

att ta igen det hon har missat under dåliga dagar. Masken tar hon på när hon inte vill att omgivningen eller hon själv ska se hur hon mår. I arbetslivet kan en bra chef vara hela skillnaden. Det finns goda möjligheter till anpassningar, exempelvis av belys ning, flextid, eller vilrum. Men utsattheten är stor. När ska man låta chefen veta att många sjukdagar kan vänta, vad händer med arbetssituationen när man berättar? – Många avstår från att prata. Men det måste göras, det blir bara konstigt att vara borta strödagar för att sen komma tillbaka med masken på och jobba ikapp. Därför ser jag det som en viktig uppgift att själv berätta. Det hjälper andra att våga. Hon längtar tillbaka till jobbet som arbetskonsulent på Misa, men tänker skynda långsamt för att inte råka ut för bakslag. På Misa underlättar Malin återgång i arbete för personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer. Hon har varit helt öppen om sin migrän, och hennes chef har varit stöttande. Hon uppmuntras till att vidareutbil da sig, och 2015 fick hon delta i ett EUSE projekt (Euro pean Union of Supported Employment) som handlade om hur personer med autismspektrum kan stöttas i arbetslivet. Det blev två år med mer jobb och roligheter än hon vågat drömma om. – Min kollega och jag reste runt på möten i Belfast, Dublin, Aten. Och vi jobbade hårt. Jag var tvungen att berätta om mina behov att stänga av. Att jag behöver eget rum, att jag inte kan jobba på flygresor. När jag vågar stå för sånt blir allting mycket bättre. Det har med självmedkänsla att göra, att se på sig själv med omsorg. Att se och acceptera sin situation och göra den så bra som möjligt.

11