Arbetsterapeuten_6_2024

PORTRÄTTET

– Hur skulle jag då klara mig? Jag trodde verkligen att jag inte skulle bli gift, inte kunna skaffa familj. Jag kommer inte kunna jobba. Jag kommer inte kunna handla – jag kom mer att svälta ihjäl. Jag blev helt förtvivlad. Men jag hade så fel, allt var möjligt! Efter gymnasiet velade Catarina mellan sjuk gymnast (som det hette då), socionom och arbetsterapeut. Hon läste att arbetsterapin handlade om att möjliggöra människors aktivi tetsförmåga. Att se till både person, miljö och aktivitet lockade henne. Hon hade vuxit upp så – hindren finns i miljön, inte hos människan. – Mamma var rädd för att överbeskydda mig. Hon uppmuntrade och lärde mig att göra saker. Jag provade att cykla fast det var svårt att se vart jag cyklade. Jag spelade fotboll men sköt bollen åt fel håll. Och så vidare. Jag fick själv testa vad som funkade och inte funkade. Tidigt på egna ben, men inte speciellt många blåmärken. – Jag var ganska försiktig av mig som liten. Det var mamma som pushade mig och det är jag väldigt glad för. Jag lärde mig ta ut kontaktlinserna som fyraåring. Och när jag var sex började jag gå och handla – lite mjölk första gången. Jag var nog den första av ungarna i kvarteret som SKÖVDE

fick gå och handla själv. Men det var inte så att jag passerade några stora vägar. Det var en gångväg bort till affären. Som sjuåring åkte hon på sitt första läger för syn skadade barn och ungdomar. Hon var jätterädd, men kom hem mer självständig. Med nya stra tegier för vardagen. Femte hålet nerifrån. Catarina känner efter med fingrarna så att det blir rätt höjd på duschpallen. Hon har redan frågat hur lång patienten är så att hon kan förbereda pallen innan utprovningen. Det är trixigt, men efter lite petande och vridande hörs ett klick och pall benet sitter fast. – Alla uppmärksammar inte att jag ser dåligt. Jag möter ofta ganska sjuka människor som knappt orkar upp ur sängen. Men om jag till exempel ska läsa en lista måste jag gå väldigt nära. Jag brukar be patienten säga sitt namn och personnummer i stället. Då har jag sluppit ett moment. Det är mörkt ute, november, och det gör det inte lättare att hitta rätt. – Jag träffar ibland personer som av olika skäl vill eller behöver ha mörkt i rummet. Men bara det inte är någon fara rent medicinskt brukar jag dra upp persiennerna och säga

14