Bumsen Nr 4 2025

Bakom kulisserna

Epilog Precis när vi ska lämna lokalen ringer Per-Anders mobil. Det är Mia. Helen har trillat med sin motorcykel på grusbanan. Hon klämde foten under motorcykeln och har skadat sig så hon kan inte köra hem sin hoj. Har Per-­ Anders och Kristina plats i bilen? Vi går till den samlade gruppen ute på gruset. Helen ligger på marken och får vänsterfoten bandagerad. Per-Anders kör bilen så långt han kan i närheten av banan, och stödd av Per-Anders och en annan får Helen hoppa på ett ben ända till bilen. Kristina sätter sig i bak sätet. De ska köra Helen till sjukhuset så att hon kan få sin fot röntgad. Vi får hoppas att hon inte bröt foten. Nu lämnar vi också Limhamns bana och kör hemåt. Mats väljer att köra på de småvägarna han hade tänkt ta i morse, men som vi inte tog eftersom vi var sena. Himlen har täckts av ett grått molntäcke. Temperaturen har kommit upp (eller ner – ingen aning, jag var inne nästan hela dagen) till 15 plusgrader och jag får äntligen en tur på hojen. När vi passerar skylten som pekar mot Häckeberga frågar jag Mats om vi inte kan ta en tur dit, när vi ändå är så nära. – Jag vill också ha kul på hjul, skriker jag till honom. Mats låter sig inte tillsägas två gånger, på en handvändning vänder han hojen och styr kosan mot Häckeberga. Jag

Från asfalten Första gången som funktionär på en avrostning – vilken dag! I helgen hade jag för första gången äran att vara funktionär på en avrost ning, och jag fick ansvaret för slalom banan och garagevändningen. Det var otroligt roligt att få visa hur man kan arbeta med dessa moment, och jag hoppas verkligen att jag lyckades in spirera deltagarna till att vilja utveck las ännu mer som förare. Jag vill rikta ett stort tack till er alla – er vilja att bemästra “min bana” var inget mindre än imponerande! Alla uttryckte stor uppskattning, vilket värmde enormt. Det var fantastiskt att se hur alla körde därifrån lite klokare, lite säkrare och betydligt mer erfarna än när de kom. Det enda jag saknade var ekipage med passagerare. Var höll ni hus? Jag hop pas få se er nästa gång! Den här dagen fyllde mig med ener gi och idéer. Jag blev inspirerad till nya projekt, som jag hoppas kunna utveckla och återkomma till inom en snar framtid. Sist men inte minst vill jag tacka alla andra funktionärer och Mia, som var ansvarig för arrangemanget, för en mycket lyckad avrostningsdag.

känner knappt igen vägen. Tänk vad vädret och årstiderna kan förändra ett landskap. Vägen dansar. Backarna under träden har klätt sig i vitsippor. Utspridda vita prickar som separata snöflingor på marken. Efter Rockarp hoppar vi på vår favoritbula. Vid flyg museet säger jag till Mats att han kan vända och köra hem samma väg som vi nu kom. Jag har mitt högra beskydd, tänker jag, och hoppas att vi ska hålla oss torrskodda. Mot Malmö i horisonten ser molnen ganska mörka ut, men vi kommer förhoppningsvis inte att bli blöta. En insekt kraschlandar på mitt visir. Jag behöver inte bry mig om att be Mats stanna så att jag kan rensa visiret. Nejdå, jag får välbehövlig hjälp från ovan. Lagom stora regndroppar faller. Mats ökar farten efter Staffans torp. Det regnar inte så mycket, men tillräckligt för att tvätta mitt visir rent från insektsresterna, men inte tillräck ligt för att blöta ner oss. Vi kommer hem nästan torrskodda och jag är supernöjd med min dag. Det har varit underbart med allt. PS: Stort tack till er alla som kom till mig och tackade för mina texter i Bumsen . Det värmde mitt hjärta att höra att ni uppskattar mina alster. På återhörande! – Vi får skynda oss hem nu. De har lovat regn, konstaterar han.

Tack! Mats, Spättans chaufför

Med varma hälsningar, Cécile (alias Spättan)

36 Bumsen 4 2025