Bumsen Nr 5 2025

Runstenstur

Innehåll

Men det var inte alltid så enkelt. Långt ifrån alla runstenar var väl restaurerade. Många har lämnats åt sitt öde och krävde både fantasi och tålamod för att man skulle se något alls. Hybystenen (DR264) är ett bra exempel på hur svårt det ibland kan vara att hitta rätt. I boken såg jag en tydlig illustration, och även ett gam malt fotografi av stenen. Men när jag väl kom dit körde jag förbi platsen två gånger innan jag fick syn på den. Den lilla runstenen gömde sig under ett träd och såg mest ut som en helt vanlig sten. På det gamla fotot fanns en liten pinne bakom stenen – den pinnen hade hunnit växa till ett stort träd sedan bilden togs. Ändå blev själva letandet en del av äventyret och just det gjorde jakten ännu roligare. Eftersom jag bor nära Lund var det enklast att börja med stenarna i stadens centrum. Historiska museet, Kulturen och den lilla kullen fick bli mina första registreringar, och portföljen fick en bra start. Där finns hela 16 stenar – en rejäl första utflykt. Sedan blev det körning runt hela Skåne. spunna Hunnestadsmonumentet – en gång ett av Nordens mest imponeran de runstensmonument, uppfört kring år 1000 utanför Ystad. Ursprungligen bestod det av åtta stora stenar, varav några med bilder, andra med runor. I dag finns bara fem bevarade. De står inte längre ute i landskapet, utan på Historiska museet i Lund. Det var där jag fick möta dem. Att kliva in i entrén och se stenarna fram för mig kändes nästan högtidligt. De är enorma, med kraftfulla bilder och inskrifter som vittnar om en tid när både makt, tro och minne ristades i sten. Samtidigt fanns en saknad – jag kunde inte låta bli att undra hur det måste ha varit att se dem resas ute på fälten vid Hunnestad, som en portal från en annan tid. Hunnestadsmonumentet Jag hade läst på, om det mytom

Hunnestadstenen. Nedan: Sten i Hällestad

Hällestad-stenarna Ett helt annat möte väntade i Torna Hällestad. Här sitter tre runstenar inmurade direkt i kyrkans vägg. Man måste gå fram och smyga längs muren för att upptäcka dem. Det blir en märklig kontrast – det eviga i runor na, fastlåst i kyrkans stenmur, där de nästan gömmer sig i skuggan. Texterna på stenarna berättar om trohet och ära. En av dem hedrar Toke, Gorms son, som “inte flydde vid Upp sala”. Orden är nästan tusen år gamla, men när man står där och fingrar längs de slitna ristningarna känns de förvå nansvärt nära. Jag fångades av tanken

26 Bumsen 5 2025