Bumsen Nr 5 2025

Runstenstur

stilla det var där inne på kyrkogården. Granitytan var kall under fingertop parna, och samtidigt kände jag en slags värme i orden. Klibir och Åsa ville hedra någon de älskade, och mer än tusen år senare står jag där och kan ”läse” samma minnesord. Detta är bara några exempel på några av de finaste stenarna att beskåda, men det finns många fler – och vad som är vackert är ju en personlig sak. Själv gillar jag mest illustrationerna på stenarna, säkert för att jag alltid har tecknat själv. Andra kanske vill nörda ner sig i futharken, runalfabetet, som sägs vara ganska enkelt att lära sig. Då kan man börja läsa runstenarna själv och försöka, precis som forskarna, att tyda budskapen. En av de längsta runstenarna i Skåne står i foajén på Lunds universitet. Den har en ganska rolig historia; på 1700-talet lät ärkebiskopen i Lund hugga stenen i mindre bitar, för att kunna använda den som trappa på biskopsgården. Runstenar var inte särskilt värderade på den tiden – de användes mest som byggmaterial, bland annat i kyrkor. Men som sagt; det finns många stenar i Sverige, och bara runt 60 i Skåne. Många av dem har spännande histo rier att berätta. Så fram med kartan, upp på hästen – eller motorcykeln – och ut i naturen på upptäcktsfärd. Jag lovar att du kommer att ha roligt och hitta nya berättelser varje gång.

Tullstorpsstenen. Nedan: Kullen i Lund.

att de människor som reste stenarna säkert stod lika allvarliga och stilla som jag gjorde - och lika stolta. Tullstorpsstenen Vid Tullstorps kyrka i Trelleborg mötte jag en annan sorts runsten. Den står fri på kyrkogården, reslig och mäktig i rödaktig granit. Ornamenten är nästan dramatiska – ett skepp med sköldar, ett djur som ringlar sig runt inskriften. Runorna berättar enkelt och kärnfullt: “Klibir och Åsa reste dessa kummel efter Ulf.” Det var en blåsig och solig dag när jag besökte stenen, men jag minns hur

Kör försiktigt!

Text o foto: Robert Schmidt

Bumsen 5 2025 27