Koloniträdgården Nr 2 2025

Svante Bylund visar hur högt upp vattnet nådde.

och stugor, det handlar också om kostnader och försäk ringar och i slutänden områdets framtid. När den här artikeln skrivs pågår samtalet för fullt mellan kommun, försäkringsbolag och kolonister. Och i förlängningen finns också frågan om vilka konsekvenser klimatförändringar na att leda till när det gäller våra koloniträdgårdsområden. I tidningen Koloniträdgården återkommer vi till Biskopsängen och översvämningens konsekvenser. Översvämningen ledde till att Svante Bylund, som då var Bi skopsängens ordförande, fick massor att göra, nu när snart två år gått, är han fortfarande involverad i samtal med företrädare för kommunen, byggbolag och andra. – Det är pittoreskt med alla kolonistugor längs ån, Väs teråsborna gillar att promenera här, många är oroliga för att det ska svämma över igen. Jag vill att alla kolonister här ska kunna känna sig trygga och inte vara rädda. – Vad händer om det svämmar över så snabbt igen om det är natt och man ligger och sover i sin stuga? Undrar Björn, kommer folk ut i tid? – Ja, frågorna är många, säger Svante, liksom åsikterna. ”Det var en oerhört kraft i vatten strömmarna, och vattnet steg fort ända upp hit.”

Och vem ska betala och vem har ansvar? Kommunen eller koloniföreningen? – Det är mer arbete än vad man kan föreställa sig, fortsät ter han, biskopen var här kort efter översvämningen för att höra sig för hur vi hade det. Hans besök värmde. I övrigt var det ingen från varken kommun, bolag eller myndigheter som frågade hur kolonisterna hade det. Det första Svante gjorde när han insåg faran var åka ner till Biskopsängen, knacka på i alla stugor och varna alla och se till att folk tog sig därifrån. Räddningstjänsten kom och kommunens krisledningsgrupp aktiverades. I grup pen satt också Mälarenergi, som har ansvar för Svartåns vattenflöden. Polisen spärrade av hela området, avspärrningarna varade i tre dygn och under den tiden fick ingen komma in. Istället samlades kolonister och andra västeråsbor i grupper utanför och försökte se förödelsen på avstånd. Så småning om fick kolonisterna lov besöka sina lotter, men det dröjde innan de fick gå in i stugorna. Natten till den första september sov Britt-Marie och Ingvar Simlund i sin stuga, kvällen innan hade de firat att de haft stugan i 45 år. När Britt-Marie vaknade klockan sju var det vatten över hela golvet, det steg snabbt, räddnings tjänsten kom och hjälpte dem ut. – En brandman bar ut mig, berättar Britt-Mari som senare

5

15

KOLONITRÄDGÅRDEN 2.25