Koloniträdgården Nr 2 2025

krönikan

”En mötesplats för svunna tider och ting, men också möten i nuet. Att ha en kolonistuga är som att ha en hundvalp, många vill stanna och prata. Här får berättelserna ta tid och plats.”

FOTO XXX

s

Karin Thörn är kommunikatör på Koloniträdgårds förbundet och kolonist.

Syrener och rädisor att älska E n äldre dam omfamnar mitt syrenträd och klappar försiktigt på den skrovliga ytan. Armarna runt stammen påminner om den lite åldrade barken. Hon stannar ofta till och berättar om sin barndom på 1930-talet, om syrendoften och hur blommorna smaksatte den lila sommarsaften. Ibland har hon sällskap av en väninna – då blir det gruppkramar till de två knotiga syrenerna vid ingången till min kolonistuga. Lyckan var (och är) enorm den dagen jag fick stugan i Årstaskogens naturreservat, i ett gammalt koloniträdgårdsområde från 1917. Jag döpte den snabbt till ”Underbara Underland” – här skulle jag odla blomsterhav, ätbart och stoppa fingrarna djupt ner i jorden. Och visst har jag odlat, men jag har också generöst delat med mig till rådjur och sniglar. Mina fingrar har slingrat sig runt kirskålens spaghettirötter långt nere i underjorden. Där under – i mitt Underland – finns ett outforskat underland fyllt av minnen. Fynden kanske inte är märkvärdiga: rostiga spikar, gångjärn, porslinsskärvor. Men ibland dyker det upp nycklar till dörrar som inte behöver låsas. Och en ko-klocka, som nu klingar i mitt surkörsbärsträd, och får mig att minnas alla som brukat jorden innan mig. För min kolonilott är en mötesplats för svunna tider och ting, men också möten i nuet. Att ha en kolo nistuga är som att ha en hundvalp, många vill stanna och prata. Här får berättelserna ta tid och plats. Hur många gånger har jag inte fått frågan: ”Är det bomull du odlar?” Nja, det är fårull jag fluffar runt växter för att

skrämma bort rådjur. Men det är en fantastisk kon versationsstartare! Häromdagen stannade en dam (det är ofta damer som pratar mest). Hon berättade hur hon fått en lott på 1970-talet. Det var ett nyetablerat koloniträdgårds område i norra Stockholm, på ett tidigare hemligt mi litärt övningsfält. Det var spännande – stor invigning, 100 kvadratmeter, odling från noll. Varje dag gick hon till lotten med sonen i barnvagnen och vattnade den egenodlade plantan. Hon satt på sin pall och drömde om hur plantan skulle bli en hel äng av plantor. Nu blev jag nyfiken: vad var det för storslagen plan ta som hon vårdade så omsorgsfullt? ”En rädisa”, sa hon stolt. Vi skrattade och fnissade om vartannat, och bilden av henne, pallen och den ensamma rädisan, sitter kvar. Men vi börjar alla någonstans. Själv grävde jag om hela lotten min första vår – vem hade tid att vänta och se vad som kunde dyka upp? Och det är kanske det finaste med kolonilivet – alla möten, berättelser och grannar som generöst delar med sig. Här får vi misslyckas, börja om, lära nytt och skratta åt oss själva. För i en tid av skärmar, stress, klimatkris och krig känns det smått revolutione rande att odla potatis, krama träd och låta ett stilla motstånd växa där det farligaste vapnet är fårull. Här växer inte bara grödor, utan även en framtidstro – i jorden, mellan människor och över generationer. Det vi inom Koloniträdgårdsförbundet kallar för gemenskap är beredskap. 6

Mer info / Gemenskap är beredskap ... ... är Koloniträdgård förbundets motto för 2025. koloni.org

s

Karins kolonilott

34

KOLONITRÄDGÅRDEN 2.25